Thåström
Gröna Lund, Stockholm
2018-08-30

Den spontanjublas i publiken till textraden om att få Rolle Stoltz autograf ur Kort biografi med litet testamente och sjungs som allra mest ihärdigt allsång till gamla Imperiet-dängan Jag är en idiot och Alla vill till himlen. Var e Vargen tjänar därtill som extra extranummer.

Ändå har Thåström när allt ska summeras ägnat merparten av sina en och en halv timme på scenen åt att frottera sig i det material som han själv är som mest intresserad av. Att publikfirande plocka fram Ebba Grön-smycket Die Mauer (i en känslodrypande akustisk version) blir en oväntad andningspaus i suggestivt muller när 61-åringen i vanlig ordning står upp för sin artistiska integritet och går sin egen väg. Vägrar att smeka medhårs.

Det är Thåström upp i dagen. Det är sådan han ska vara.

Jag kan personligen tycka att det finns ett bra gäng betydligt mer intressanta låtval att göra än att uppehålla sig så mycket kring de två senaste, halvljumna plattorna ”Centralmassivet” (Bluesen i Malmö borträknad, den är genial) och ”Den Morronen”. Men även när Thåström väljer ”fel” låtar finns en nerv i framträdandet. Bandet gnisslar fram repertoaren på ett respektingivande sätt och till och med de gamla synthiga Imperiet-favoriterna får en blyinfattad betongdräkt.

Efteråt talar vi om det intressanta i att en man som är så uttrycksfullt mångordig i sina texter är så fåordig mellan låtarna (”varsågoda”, ”tack ska ni ha rå”, ”adjö”, det räcker så).

Det är lyriken som talar och ljudet är den här kvällen krispigt och vältrimmat. Varenda ord går fram glasklart. ”Hans röst skär som en kniv” sjunger Thåström i Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, men det är han själv som har den där eggen i strupen. Som knivskarpt levererar varje textrad så att snitten ligger och vibrerar i luften medan han själv med sitt karakteristiska kroppsspråk flaxar vidare över scenen med den vita kavajen svajande kring kroppen.

Känslosamma Om Black Jim är precis som Die Mauer några minuter av andhämtning när Thåström plockar upp den akustiska gitarren. Lyhört, vackert och vältajmat. Det blir en av kvällens riktigt stora stunder där den tar över efter mäktiga St Ana katedral och publikfriande Alla vill till himlen.

Det är plötsligt helt rätt låtval.

För till syvende och sist är klassen på Thåström skyhög. Oavsett vad han väljer att spela.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras