Varför romantiserar vi saker som hände förr? För att vi ofta bara minns de bra sakerna. Vi har glömt känslan som var då. Tankarna som fyllde hela vår värld har bytts ut mot bilder som tagits som endast visar ljusa, trevliga stunder. Kvar finns bara nuet, som inte dokumenterats än, och som ännu inte visat vad som ska bli hågkommet. Där och då står vi blinda inför detta, och kämpar med att veta vad som är värt att uppskatta. Det som känns som en leda just nu kanske framstår som vackert i efterhand.

På det personliga planet kämpar jag dagligen med detta. Nostalgikänslan förföljer mig när jag står inför olika livsval. Jag har svårt att njuta just nu utan att tänka på hur det hade varit om saker var annorlunda, eller som förr. Är jag en sådan bortskämd västerländsk idiot att jag aldrig någonsin kan nöja mig, även när jag har det bra? Med för många val och möjligheter letar jag ständigt problem i stället för att finna frid. Jag pendlar mellan att tänka att jag överreagerar och ingenting är så farligt som det verkar, och att tänka att nä, nu måste jag ändra på något igen. Kanske är det så, att livet konstant är en flykt. En omättad hunger. Andra verkar se det som en resa, vilket jag kan avundas. Ibland undrar jag om det verkligen är tur att människan har en tendens att bara se de bra sakerna som har hänt. Kanske hade jag vågat njuta mer om jag kunde inse att allt som hänt hände av en anledning, och därav är framtiden, snarare än dåtiden, något att se fram emot. Överlevnadsinstinkten säger till mig att det är omöjligt. Men fattar någonsin hjärtat?

På det kreativa planet har jag hittat ett sätt som funkar. När jag sitter och producerar försöker jag plocka det jag gillar från förr och blanda med något nytt. Jag upplever att det alltid funnits en creddig musiker-kultur som anser att det är fult att gilla populärkultur, och trendigt att hitta guldkorn från förr. Här har man istället höjt gamla verk av olika slag till skyarna, och på ett barnsligt enkelt sätt enbart kunnat erkänna en viss låt när den inte längre exploateras. Först då kan man komma undan med att bekräfta den. Först då är man så djup att man insett dess värde, utan påverkan av den stora massan. Den har redan gått igenom alla filter. Och nu går det helt plötsligt bra att vara viktig och ge sin viktiga analys av den. För nu är den äkta.

Lite kan jag tycka att vissa har en feg attityd till modern musik, och inte riktigt är ärliga mot sig själva när de känner att något är kvalitet. Istället låter man omvärldens kritik berätta för en hur den nya musiken ska tolkas. Av erfarenhet vet vi ju att vi kanske i framtiden kommer älska något vi i dagens läge ratar. Kan vi inte vara smartare än så då och inse att människan alltid gjort så, och att det ligger i vår natur att ”nostalgera”?

Samma hippa grupp som kan avfärda dagens hitmusik som ”ny skit” hade kanske aldrig uppskattat en radiolåt som kom 1979 om de levde eller verkade då, men långt i efterhand kan de höja den till skyarna. Så kommer det nog alltid att vara. Det är ett mänskligt beteende som vi behövt för att kunna skydda vår nästa generation. Vi lär våra barn vad vi vet och vad man ska tycka om världen, inte bara vad som är rätt och fel, utan också vad som är bra och dåligt. Men räcker det inte med moral, med utrymme att få skapa egna åsikter? Eller ska även tycke och smak följa med på tåget?

Idag har vi möjlighet att se på musikbranschen mer nyanserat än förr. Vi har sett bevis på att indiemusik kan vara lika lite djup som vilken annan kommersiell akt som helst, och vice versa. När det finns tio låtskrivare i ett rum är det nödvändigtvis inte mindre personligt för det. Det bästa har skapats när flera människor har kokat en soppa tillsammans, och alla får bidra med det de gör bäst. Så länge gruppen har en klar agenda och idé är det upp till lyssnaren att avgöra om det är riktig musik eller inte. För vem kan hävda att en annans smak är fel, även när smaken inte är cool? Någonstans har det berört en lyssnares känslor, och de känslorna kan aldrig bli ogiltigförklarade.

Jag tycker om att se på musikskapandet med öppna ögon, välkomna alla idéer och stilar, inga fördomar om vad som är inne eller ute, men ändå alltid känna att tiden flyttas framåt. Det är enligt mig ens uppdrag som artist, att forma framtidens kultur och vad som ska kommas ihåg i efterhand. Och apropå nostalgin, så är det kanske också så det egna livet borde levas. Plocka det bästa från förr, och blanda med det nya. Vi har ju sett att det är ett framgångskoncept.