I sista avsnittet av säsong sex av Californication (spoiler alert) bestämmer sig Hank Moody för att lämna LA. Lämna Karen – som han ändå aldrig tycks kunna behålla på riktigt. Han packar in sig i en turnébuss och somnar runt en dödligt vacker kvinna som är beredd att älska honom. Trots begären. Mörkret. Trasslet. 

Venice byts ut mot öken och den där asfalten med gula streck som i en särskild vinkel ser ut att sluta i en liten liten sjö.
Hank har hatat Los Angeles sen den dag han kom dit. Och trots att han har bestämt sig så säger hans inre ifrån. Han kan inte byta ut Karen.
Bussen stannar och däcken kastar upp ett sandmoln.
Alltid svart t-shirt och skinnjacka.
Han kysser hon som kan lova honom allt för att chansa med hon som han vill ge allt.

Scenen är sju punkkonserter i mitt bröst. Inte bara för det vackra i det som Hank bestämmer sig för. Tre och en halv punkkonserter är Beth Harts My California:s förtjänst. Låten hade aldrig satt sig så hårt om det inte vore för Hanks oövervinneliga kärlek till Karen. Scenen då Hank dödar drömmen om rock n’roll för att jaga kärleken hade aldrig varit så stor om det inte vore för My California.

Utan den ena är den andra inget.
Precis som Hank utan Karen.
Precis som Karen utan Hank. 

Förra året spenderade jag ett par veckor i  Venice, LA. Jag bodde i en garderob – bara 15 minuter med fötter från Hank och Karens fiktiva liv. Jag hade flytt dit. Kan Hank kan jag. Så tänkte jag.
Varje morgon gick jag ner till sanden. Baywatch-tornen var där. White men can’t jump-snubbarna spelade basket. Det luktade sött överallt. Surfare, uteliggare, Hollywood-skådisar, halvnakna på inlines. Det finns ingen sort som inte finns representerad längs Venice beach.
Jag har aldrig varit så långt hemifrån.
Jag har aldrig varit så ensam.
Jag har aldrig varit så rädd och så stolt i hela mitt liv.
Men jag hade med mig Beth Hart och My California och då fick allt en poäng. Låten blev ett soundtrack till allt jag gjorde. Löpturerna mellan Venice och Santa Monica. Promenaderna runt kanalerna i Venice. Roadtrippen längs Highway 1 till San Francisco. Och den där gången jag korsade Golden gate – då grät jag. Sen sjöng jag låten så högt jag kunde. Armarna hade jag rakt upp i luften.

Det har gått knappt ett år sen jag var där men varje gång Spotify random-spelar-upp My California kastas jag över Atlanten och alla delstater mellan Stockholm och Kalifornien.
Varje gång får den mig att känna gråt från fel håll.
Varje gång känner jag mig odödlig och dödlig på samma gång.
Kallas det levande?
Kanske en auditoriell trigger? Allt på grund av Hank, Karen, Beth och anledning till att jag flydde.


 

 

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras