30 Seconds To Mars
Arenan, Fryshuset, Stockholm
2014-02-22

Jag har försökt livevänslas med Jared Leto och hans 30 Seconds To Mars tidigare. Utan att bli direkt överväldigad.

Båda gångerna har det rört sig om utomhusscener, båda gångerna har jag efteråt stått och funderat på i stort sett samma sak.

Sommaren 2010 stod scenen i Göteborg och omdömet löd:

”Hade den här gruppen ställt sig på scen utan att ha en världskänd skådishunk med välsmort munläder i fronten hade inte en kotte kommit och tittat” (http://www.joyzine.se/?p=4168)

Sommaren 2013 var skådeplatsen Gröna Lund i Stockholm med omdömet:

”En 30 Seconds To Mars-konsert är Jared Letos föreställning och något annat är det inte tal om från första sekund. I fräcka solglasögon, med sluskigt nonchalant frisyr och nyanser i svart äger han scenen direkt. Han domderar sin publik. Får den att sjunga. Får den att skrika. Får den att älska (honom)” (http://www.joyzine.se/?p=6034)

Den enkla sammanfattningen räknar ni själva ut ganska snabbt. 30 Seconds To Mars är inte ett band som framför musik. Det är Jared Leto som framför en show.

30Iscensättningen är densamma den här aftonen på ett sprängfyllt Fryshuset. Scenbygget är tjusigt, de trånande tonårstjejerna trängs längst fram med tindrande ögon och när ridån faller behöver man öronproppar inte på grund av musiken utan publiken och det öronbedövande jubel (eller högpitchat skrik om ni så vill) som vill lyfta taket på frysen.

Ett jubel som tilltar ännu mer när hunken Leto med luva, solbrillor och baseballträ i högsta hugg tar scenen i besittning. Ingen tänker på att det är en ganska potent version av Birth som levereras. Alla skriker rakt ut för där är ju HAN!

Jag finner det fascinerande. Jublet avtar inte, samma hysteriska skrik följer med som en ljudkuliss från start till mål. Publiken lyder minsta vink från sin idol. De hoppar, studsar och skriker och ansiktsuttrycken på de lyckliga själar som väljs ut att få komma upp på scenen är obetalbart.

Redan efter fyra låtar har orkestern hunnit bomba med konfetti och skickat enorma ballonger ut i publiken. Leto äger tillställningen så pass dominant med hela sitt scenutspel och sitt sätt att tala och agera att man nästan glömmer bort att karln faktiskt är utrustad med en riktigt bra sångröst och att storslagna This is War är den lättnynnade arenarock-dänga som är svetsad med störst kvalitet.

Det är show och det är det enda det handlar om. I stort sett.

Med andra ord kommer jag till samma slutsats som vanligt efter att ha umgåtts med livevarianten av 30 Seconds To Mars. Jag fascineras av en snygg show och den hysteri och enorma uppskattning som publiken bjuder på. Men kommer inte ifrån att det där med vettigt musikaliskt innehåll inte är vad gruppen lever på.

Och när vi går därifrån är ett konstaterande mer kraftfullt än något annat:

Han är ju i alla fall jävligt snygg.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras