Kitok
Paradise Jokkmokk
(Svenska Inspelningar/Universal Music, 2015)

Det kom som en blixt från klar himmel i mars ifjol.

Magnus Ekelund hade tidigare som långhårig slyngel imponerat på mig med två intensiva rockskivor (som ni kan läsa om här och här). Men plötsligt hade han kort hår, kallade sig Kitok och spottade ur sig svenskspråkig hiphop så eldig att till och med Beastie Boys skulle ha imponerats.

Jag var inte riktigt beredd på den där plötsliga kursändringen, men omfamnade den lika väl med glädje. Vad annat kunde man göra när Sista utposten var en så överväldigande vass förstasingel?

Sedan dess har Kitok krattat väl med singeln STHLM City och slagit igenom på så bred front med dansgolvsvältaren Paradise Jokkmokk att albumet som initialt var planerat till hösten ifjol fick skjutas på framtiden.

Nu är det här.

paradisejokkmokkPå onsdag släpps skivan med samma namn som succésingeln och det är inte tu tal om att det är musik som varit värd att vänta på. Genombrottslåten som fått ge namn åt hela skivan framstår rent av som lättviktig tuggummipop i jämförelse med det material som vecklar ut sig i albumformatet.

För det här är riktigt tunga grejer.

Jämförelser mellan Ekelunds tidigare ansträngningar och den musik han skapar under släktnamnet Kitok låter sig inte göras. Musikstilarna står så långt ifrån varandra. Men ändå är det samma sak. Exakt samma känsla finns där.

Jokkmokk-sonen levererar från själen och med en svåröverträffad glöd. Det är så innerligt uppriktigt att det känns hela vägen in i hjärteroten när han attitydstint spottar ur sig sin hyllning till inlandet och småsamhället som trots allt gång efter annan landar i Stockholm.

”Vem fan tror han att han är, någon slags svensk Eminem eller?” fräser Kitok i Downtown Mayhem, som tillsammans med mästerliga Halleluja är albumets bästa spår, och förmodligen ligger det någonting i det. Just likt den amerikanske världsartisten backar Kitok knappast för att låta rock och pop smitta av sig på musiken. Det gör det hela så kontrastrikt att det aldrig blir ospännande eller stereotypt att lyssna.

Att skivan knyts ihop med en vocodad, Magnus Uggla-minnande ballad vid namn Försvinnaren känns i det hänseendet hur logiskt som helst.

Kitok hittar en nerv som gör att jag funderar på om det trots allt inte är så att årets bästa hiphop släpps redan i skälvande januari.

Inte sedan Maskinen lekt av sig en stund och hittat sin ultimata form har så här bra hiphop producerats på svenska.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras