När Stefan Sporsén börjar plinka fram introt till Tro Och Tvivel händer något med universum. Alla kartor raderas och kvar finns bara en plats.

Håkan Hellström kommer uppför en trapp och blickar ut över Ullevis publikhav. Hans ögon zoomas in på de jättelika videoskärmarna. Ögonen säger allt. Håkan fattar det inte. Han står mitt i en dröm.

Jag ska ärligt erkänna att jag hade mina tvivel inför denna mastodontspelning. Var arenan för stor för Håkan Hellström? Skulle musiken drunkna nånstans i mitten av publikhavet? Cirka trettio sekunder in i spelningen kastar jag mina tvivel från Älvsborgsbron. Det är publiken som gång på gång på gång får skyskrapshöga vågor över sig. Håkan inte bara fyller arenan. Han jämnar den nästan med marken. Han dränker den med kärlek.

Det här är en vanlig Håkan Hellström-konsert. Det är samma energi från scenen. Det är samma eufori i låtarna som man vant sig vid under en konsert med Göteborgssonen. Publikgensvaret är som vanligt öronbedövande. Skillnaden denna kväll är att allt detta multipliceras med tusen.

Låtlistan har absolut inget mer att önska. Man får det man vill ha och kvällen till ära gästas Håkan av gästartister. Som Kapten Röds intågande under Dom där jag kommer ifrån (som fick lite Ju mer dom spottar-smink) är blytungt svängig. Veronica Maggios ögon som var sekunder från tårar när hon blickade ut över Ullevi. Givetvis kom samarbetet Hela Huset, och det lät förvånansvärt bra.

Men det här är Håkans kväll. Att ens försöka sätta ord på den där känslan som infinner sig under låtar som Kom Igen Lena eller Ramlar eller Gullbergs Kaj Paradis är ett hån. Det går inte. Inga ord i världen kan ens mäta sig. Sträckte du upp handen i luften så fick du näven full av känslor. Det var en SÅN kväll.

Givetvis så fanns det stunder under de tre timmarna som jag aldrig nånsin kommer glömma. När 69.349 personer bestämmer sig för att sjunga så det hörs över hela Göteborg i Valborg. När Lyktorna Tänds är skapad för kvällar som denna. Den har knappast låtit bättre eller större.

Jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag kan skriva en bibel-tjock historia om alla känslor och intryck och jag skulle inte ens komma i närheten av att kunna beskriva.

Dagen efter nationaldagen kom jag till en insikt. Det finns två nationalsånger i Sverige. Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg ÄR stadens anthem. När nästan 70.00 personer dansar, sjunger, gråter i ett lyckorus. Då finns inga försvar. Man kapitulerar fullständigt.

Det här var Håkans stora afton. Det var en ära att få vara med om denna historiska kväll. Den kommer aldrig tillbaks. Men den kommer för alltid att leva kvar i själen och hjärtat.

Hos mig och hos 69.348 personer

håkanpublik

.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras