En känd artist sa en gång om sin debutskiva att hen var förvånad över att den fått ett sådant genomslag: ”Jag skrev ju bara om mig själv och mitt eget liv. Saker som hänt mig, platser som haft betydelse för mig”.

Om förvåningen var äkta eller spelad förblir oklart, men detta recept tycks snarare vara regel än undantag, rent av en formel för att nå lyssnarens hjärta. I poplyriken vinner alltid det partikulära över det generella. Vi hänförs när Tom Waits sjunger om Fannin Street, en plats man hellre lämnar än besöker, likadant känner vi när Ulf Dageby sjunger om EPA:s torg. Vi har alla varit där.
På popspråket fungerar de egna upplevelserna som en länk till andras personliga erfarenheter. Det visste även den skotske poeten Robert Burns när han i slutet av 1700-talet skrev ”My heart is in the Highlands”, där han vältrar sig i längtan, och med bröstet sprängfullt av vemod skissar upp minnen av sina hemtrakter. Du måste inte själv ha varit där för att förstå budskapet, ‪för dig är högländerna en ö i Göteborgs skärgård eller en väderbiten fotbollsplan i Bandhagen. På samma sätt drabbades även de amerikanska jazzmusikerna av melankoli när de hörde Monica Zetterlund sjunga ”Ack, Värmeland du sköna”. Det personliga bär nästan alltid på en universell kraft.
Å andra sidan finns melodifestivalen, så glöm allt jag sagt.

Evert TaubeGammelvals i Roslagen
– En av Everts mörkare visor. Otroligt kraftfull. Man blåser av stolen redan med öppningsraderna ”Lurviga Roslag, o, sjöland du häver dig halvdränkt ur havet”. Fel skärgård, men ändå.

Monica ZetterlundAck, Värmeland du sköna
– Vemod så det förslår. Zetterlunds lena stämma hänför och förför.

Arvo Pärt My heart is in the Highlands
– Den estniske demonkompositören har tonsatt Robert Burns vackra ord. Vi känner igen oss i allt.

HoleMalibu
– En dänga. Handlar tydligen om nån snubbe som Courtney Love dejtade ett tag.

MoondogParis
– Excentrikern Moondog flummar runt på Paris gator. Hög som ett eiffeltorn. Gött groove, go låt.

BeirutNantes
Zach Condon verkar vara besatt av platser. Var och varannan låt är uppkallad efter den stad han för tillfället får lust att romantisera. Här får han Europa att kännas spännande igen.

Edith PiafC’est à Hambourg
– Det är inte varje dag en fransyska besjunger en tysk stad. Hamburg fick dispens för att det påminde om Montmartre.

Beach HouseNorway
– Ett amerikanskt drömpopband exotiserar Norden. Tack för det, vi känner oss VIP.

Helene Sjöholm (Kristina från Duvemåla)Hemma
– Vila för vilsna själar. Gripande framfört av en fantastisk sångerska.

Kjell HöglundGenesarets Sjö
– ”Mina minnen är som körsbär i punsch” Vad yrar han om? Vi fattar noll. Men gud så vackert det är.

Björn olssonTjörn
– Ryktet säger att Björn Olsson hade tre krav inför inspelningen av låtens musikvideo. För det första ville han vara utklädd till sin mamma, för det andra ville han häva i sig ett helt glas mjölk i bild, och för det tredje ville han ha på sig en tysklandströja.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras