Varför skapar jag musik? Varför har jag valt detta yrke som innebär en sådan ständig storm av självkritik, utifrån och inifrån, sådan stress, konstant arbetande, slitigt turnerande och omåttligt tänkande på musik?

Den här frågan snurrar ständigt i mitt huvud varje dag. Vissa veckor går jag upp klockan 6 på morgonen,motiverad och nu jävlar ska det hända grejer. Vissa dagar spenderar jag halvdöd i sängen funderandes över vad som egentligen händer med livet.

Även om jag tvekar ibland vet jag, att ett annat jobb skulle generera ångest till samma grad, men en annan typ av meningslös ångest.

Musik är värt allt, värt att gå igenom eld och segla igenom stormar för. För mig är musik vad jag ÄR. Jag är skapad och satt här på jorden för att skapa musik, och om jag inte gör det, så ÄR jag inte längre. Musiken är det som tagit mig igenom allt i livet och skapat en plats där jag kan känna en tillhörighet. Jag kan förstå att någon känner som jag, och igenom musiken får jag en unik nära relation med artisten även om vi inte känner varandra egentligen. Det är otroligt kraftfullt att stå inför en publik. Precis i den stunden jag sjunger ”YouDeserve So Much More” och ser uttrycken i varje ansikte förändras inser jag att dem här orden inte längre är bara mina.

De förflyttas nu i vibrationer från mina läppar till öronen hos publiken och smyger sig in i deras tankar. Plötsligt gör vi det här tillsammans.

Jag är inte ensam.

Dem är inte ensamma.

Vi har varandra och tillsammans läker vi på något sätt.

Ljuden och tonerna vävs samman med orden och plötsligt finns där en atmosfär,en så exakt känsla, omöjlig att återskapa på annat vis. Denna låt jag tagit med mig sedan jag satt och maniskt målade kassettband-omslag för hand i en liten etta i Johannelund till mitt första album ”Boredomtapes”. Inspelat med de billigaste tyska mickarna hemma i min svenska garderob. Inte hade jag någon aning om att låten sen skulle följa med till Danmark, Tyskland,Nederländerna, Belgien, Italien, Schweiz, Polen, Tjeckien, Slovakien och är nu igenom internet tillgänglig för hela världen.

Till slut har jag lyckats slå in den i de ljud, toner och visuellt landskap som den förtjänar. Den behövde nog den långa resan för att bli vad den var menad att bli.

Nu är den inte längre min.

Nu är den vår.

Vi kan läka.

Vi ensamma själar, tillsammans.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras