Det går att ställa Thåström på Ullevi, men inte att ta honom ur sin specifika Thåström-bubbla. Uppenbarligen.

Jag förstår den glädjehysteri som fortfarande, så här två dygn efter uppträdet, tycks svalla bland alla som var där. På Ullevi kvällen den 5e juni 2016. Att Thåström gästade Håkan Hellström under den andra av de två utsålda kvällarna på den väldiga arenan var naturligtvis det häftigaste som kunde hända. En mer mytomspunnen och engagerande gästartist kunde Håkan knappast ha hittat för att sätta extra guldkant på sin triumffärd genom Göteborgsnatten.

Jag var inte där, men jag ryser bara av tanken på att Thåström dök upp och jag gläds med dem som tycks känna en genuin lycka över att ha fått vara där på plats och uppleva när det skrevs historia.

Men ändå, låtvalet?

Vi måste tala lite om låtvalet. Men bara om min älskade väntar.

Vid en ytlig anblick är det naturligtvis ett naturligt val. Thåström har, precis som många andra svenska artister, sjungit den och gjort den till sin. Det borde inte kunna bli mer logiskt än att välja just den.

Just därför tycker jag att det är inte bara lite, utan mycket tråkigt.

Att Håkan Hellström valde att plocka in legenden för att sjunga en Bob Dylan-cover översatt av Nationalteatern som tjatats sönder och samman av artister som Lars Winnerbäck, Mikael Wiehe, Totta Näslund, Kjell Höglund och Titiyo (förutom Thåström själv då). Dessutom i ett arrangemang som verkligen skriker Thåström.

Det är nog egentligen det som förbryllar mig mest. Att bjuda in Thåström och låta honom agera i ett sammanhang som är hans, där han fungerar som fisken i vattnet, där han egentligen inte sätter någon extra guldkant på det som är ändamålet för kvällen. En kavalkad i okritiskt upphöjande av Håkan Hellström.

Thåström i sig, med den speciella sångrösten, borde vara den extra kryddan. Inte hans sound och musikaliska estetik.

Thåström kom dit och sjöng en Thåström-låt som en Thåström-låt låter och inte så mycket mer. Det var grymt att han var där, men summan blev inte större än delarna. Man utnyttjade inte de kontraster som hade kunnat utnyttjas till att verkligen göra något utöver det vanliga.

För tänk vilken magi som hade kunnat uppstå om man låtit Thåström gästa och förgylla en riktig Håkan-hit! Om man istället för att trött satsa på det stensäkra kortet Men bara om min älskade väntar istället låtit Pimme kliva in i En vän med en bil eller Kom igen Lena! och låtit sina spetsegenskaper gifta sig med Håkans.

Fy fan vad överdjävulskt jäkla magiskt det hade kunnat bli.

Då hade jag känt ett betydligt större styng av besvikelse över att ha missat spektaklet än vad jag gör nu när jag tittar på youtube-klippen från den magiska kvällen.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras