Hak: Trädgår’n 8/9
Stad: Göteborg

The Sisters of Mercy med Andrew Eldritch och Doktor Avalanche står på en svensk scen för första gången på sex år. Låter det fortfarande bra om gothrockens mest ikontyngda band- och frontfigur?

Det har gått sex år sedan The Sisters of Mercy gjorde en bedrövlig spelning på Munchenbryggeriet i Stockholm, ett minne som primärt består av för mycket scenrök samt ett riktigt uselt jobb av ljudteknikern. När KB West offentliggjorde Doktor Avalanche (för den oinvigde talar vi om en av två kvarvarande originalmedlemmar – trummaskinen) återkomst till Sverige var det med viss tvekan som en biljett inhandlades. Förmodligen fanns det någon förhoppning kvar om att spelningen 2011 var ett oturligt undantag samt det faktum att minnet av Arvikafestivalen 1998 och en fantastisk spelning i London 1993 skulle ge ett bättre resultat denna gång. Den spontana inköpsreflexen fungerade emellertid utmärkt i sammanhanget då spelningen var slutsåld inom ett dygn.

Ur bekantskapskretsen är många däremot tveksamt inställda till Trädgår’n som konsertlokal. Argumenten är många men mynnar främst ut i associationer med Summer Burst-eliten som vanligtvis brukar husera i lokalerna, att de lustiga ljusbollarna som hänger i taket och ideligen hissas upp och ner under spelningar förstör helhetsintrycket samt att pilsnern är för dyr. Inget kan vara mer fel. Kanonlokal, bra ljud och bra synvinklar var du än väljer att placera dig; möjligheten att stå på en relativt rymlig läktardel som kröker sig runt hela lokalen gör det möjligt för en relativt heterogen besöksgrupp att delta (tänk möjligheterna för handikappade i t.ex. rullstol). Pilsnern är därtill klart överkomlig i pris, men självklart går det på en extraslant om du skall ha den där IPA:n som enbart släpps i 100 exemplar i månaden från det lokala bryggeriet utanför Lerum och som endast kan nås med häst och vagn – när blev det problematiskt att ta sig an en helt vanlig Pripps? Ljudet är av tidigare erfarenheter (från West Coast Riot, SAMA, Justice osv.) riktigt bra. Till gnällspikarna: det håller inte!

Som förband har det riktigt gamla postpunkbandet The Membranes plockats med och efter ett par låtars Spotify:ande läggs idén på is att överhuvudtaget titta. Sonika blir det barhäng innan polaren med tvång ser till att man hamnar framför scenen i låt två – och satans vad kul det blev! Inför knappa femtio oinlyssnade betraktare bjuder den enda originalmedlemmen, tillika sångare och bassist, John Robb på en fantastisk show. Liknelsen med Iggy Pop är allestädes närvarande – samma rörelsemönster, samma frenesi vid micken etc. Damen bredvid kommenterar hans kroppsliga fördelar allt som oftast vilket slutligen leder till en snabb sidledsförflyttning för att slippa ta del av fler ekivoka fantasier. Trots en vansinnig punkattityd under låtarna och bristande publikintresse uppvisar Robb en synnerligen trevlig attityd till de få som är intresserade; med stor säkerhet har The Membranes tack vare John Robb fått femtio nya fans efter spelningen – möjligtvis 40 år för sent men det är ju helt ovidkommande i nuläget. När en vän dessutom diskuterar Iggy Pop-likheten med Robb efter spelningen så är kvällens stora bromance i hamn.

En kort väntan senare mullrar Sisters-introt igång. Den första frågan var given – skulle spelningen återigen förstöras av en speedad rökmaskin? Nej är svaret. Ben Christo och Chris Catalyst äntrar scenen och någonstans i bakgrunden börjar Doktor Avalanche bullra med hjälp Ravey Davey’s goda handlag. ”Some people get by, with a little understanding” ljuder ut i högtalarna och allsången startar omgående när Andrew Eldritch sakta tar sig in på scenen för att dra av klassikern ”More”. Därefter vankas ett nittio minuter långt segertåg där varje ny låt ter sig bättre än den föregående. Eldritch, för dagen klädd i kavaj och skjorta, gör en fläckfri sånginsats och vankar konstant omkring mellan höger- och vänsterflanken för att elda på folk. Det är dock inte en scenestradör av samma kvalitet som t.ex. Dave Gahan eller Johan Kinde men det vägs upp av Christo’s och Catalyst’s finfina insatser, ett samspel som bara kan skådas av musiker som har stötts och blötts på en scen under många år tillsammans. Ben Christo torde dessutom göra anspråk på ”Årets rockposör” och skulle klarat av att köra en soloshow med bravur. Under de första femton låtarna, innan encore-delen inträder med ytterligare sex toppalster, uppradas en fantastisk setlist – i urval, ”Walk Away”, ”No Time to Cry”, Dominion/Mother Russia”, ”Alice” och den fantastiska ”First and Last and Always”. Där och då var jag nästan nöjd, kanske något irriterad över att Eldritch hölls sig långt bak på scen under långa perioder. Det är dock lätt att bli nöjd när ett band som inte släppt ett nytt album sedan 1990 och har en låtskatt som får Björn och Benny att rodna levererar en i det närmaste perfekt setlist. Erfarenheten påtalade dock att det kommer mer, och efter en helt vanlig syrgasinandningspaus – som sig bör för dagens tärda rockstjärnor – brakar ”Something Fast” loss följd av den gamla Mission of Burma-covern (tillika Moby) ”That’s When I Reach For My Revolver”. När Doktor Avalance sedan beslutar att det är dags för Temple of Love”, ”Lucretia My Reflection” och avslutande ”This Corrosion” försvinner rösten och kommer heller inte tillbaka under lördagen.

Var det kul? För bövelen ja, det är komplett! Bättre än 2011? Även bättre än Arvika 1998 vilket torde säga mycket (och nej, inte bara för att vi slapp ursinnesregnet denna gång). Vill vi se mer Eldritch? Ja! Släpp ett nytt album, det måste finnas mer för The Sisters of Mercy att berätta om rockens mörka kvarter. Ett släpp vartannat år fram till 2025 med start 2018 vore önskvärt – ”I want more”!

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras