Festivalens sista dag. Kanske enda för några. För mig är börjar det kännas i kropp och huvud att man sprungit Industrilandskapet runt, fått öronen fullproppade med decibel och både ätit och sovit lite halvknackigt.

Vi börjar sista dagen med att trilla in på Tegelvalvet där Manfred Kidd ska fylla upp scenen med bravur, visar det sig. Göteborgsbandet som för mig är totalt okänt sen innan visar sig ha både charm, humor, talang och ett alldeles unikt rörelsemönster på scen. Dessutom kläcker det festivalens bästa citat när de vevar in sin glädjeyttring över att få spela i Norrköping, Peking…eller vad det nu ska kallas säger en av frontfigurerna som söker efter rätt namn  när basisten bryter in och säger ”Globen igår, Wembley imorgon och Norrköping idag”.

Fantastiskt!

Det enda stället på hela festivalen som envisas med att man ska hänga in jackorna i garderoben är Stopet.  Det blir lite halvmeckigt eftersom festivalen går ut på att man springer ut och in på relativt korta spelningar – då vill man inte stå i kö för att hänga in eller hämta ut jackan.  Än mindre pröjsa 30 spänn när man faktiskt köpt  en biljett. Men Stopet har varit konsekventa i frågan.

Så jag petade ner min jacka i väskan.
Det hjälpte föga för mitt sällskaps jackor fick ju inte plats där precis.

Machinista var akten som slog upp portarna för lördagen på Stopet.
Och i min värld gjorde de det helt okej. Sådär lagom synthigt och poppigt. Det sägs att de ser ut att vara män med pågående ålderskris – om det nu definieras med att ha smycken i ansiktet. Jag vet inte. Men musiken var väl bra.

joyNågot som var mer än ”väl bra” var Joy som stod på egna ben denna kväll på Dynamo.
Med sin smittande fnittriga blygsamhet fångade hon alla besökares hjärtan när hon genuint blev rörd över mottagandet.

Som alltid avslutade hon med att buga med ändan vänd mot publiken.
Det är absolut inget fel på hennes rumpa.
Jag hoppas bara att hon vågar släppa den så småningom och inte låta den bli signifikant med sin musik. Bra musik klarar sig utan rumpa. Och rumpa klarar sig utan musik. Eller?

Kvällens stora frågetecken blev Jonathan Johansson. Varför beskriver jag här.

Mitt allra sista festivalgig fick bli Jennie Abramhamsson i Hörsalen.

Ett gig som började 15 minuter senare än tänkt på grund av soundchecken som liksom aldrig ville ta slut – det var så pass att den höll sig kvar genom hela spelningen.

Det kändes som att det påverkade Jennies humör och spelglädje.

Det känns lite trist att det var sista spelningen jag såg detta allra första Where’s the Music.