Alice in Chains
Gröna Lund, Stockholm
2018-06-20

Grungen. En genre kanske framförallt förknippad med Seattle (som utöver Alice in Chains även födde inte helt oaktade Pearl Jam, Soundgarden och Nirvana) och som känns oerhört daterad. Det blir knappast mer 90-tal än grunge. Den borde vara stendöd.

Ett band som Alice in Chains borde vara lika insomnat som originalmedlemmarna Layne Staley (sång) och Mike Starr (bas).

Men icke. Grungen lever och och Alice in Chains är vid synnerligen god vigör.

Förmodligen har den tunga drogromantiken och dekadenta mystiken som omgärdade den gamla 90-talsscenen en hel del med att göra att genren som sådan håller sig vid liv och fortsätter att frodas. Men när de åldrande jänkarna intar Gröna Lund befinner de sig så långt därifrån man kan komma.

Kapellmästaren Jerry Cantrell är med sitt silverglänsande skägg och fjäder-prydd hatt snarare sinnebilden av en myspysig morfar än dekadent grungegeni. Även om han berättar att han varit ute och hinkat och hamnat på Pub Anchor tillsammans med basisten Mike Inez kvällen innan. Inez som för övrigt mest ser ut som att han blivit kvar på Grönan sedan Exodus gig för några dagar sedan.

Senast jag såg bandet var William DuVall ganska ny på posten som sångare. Han var lammkött. En yngling på vingliga ben som försökte hitta sin plats i den mytomspunna gruppen. Nu har han utvecklats till en rutinerad supersäker…gubbe. Jag får inte ihop det förrän jag börjar räkna bakåt. Det måste ha varit 2006, det är 12 år sedan. Alice in Chains har blivit många resor bättre sedan dess.

Vatten flyter snabbt under broarna och väldigt mycket vatten har forsat sedan grungen blomstrade och 90-talet befann sig i sin prime.

Grungen lever…faktiskt. #aliceinchains #grönanlive

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Ofarligt, snarast oförargligt, torde vara den korrekta beskrivningen av det Alice in Chains som ställer sig på scen 2018. Men det är verkligen inte att förakta.

Det är låtskatten som är styrkan och spela, det kan samtliga (med trumslagaren Sean Kinney inräknad) uppräknade ovan sannerligen.

Det blir ordentligt liv i många av låtarna trots att orkestern lutar sig mot sin rutin. DuVall har växt till ett fullblodsproffs i fronten som bjuder precis tillräckligt mycket på sig själv för att få publiken med sig. Trots regnet skrålas det lika mycket till känslodrypande Down in a Hole och Nutshell som det diggas till Again, Bleed the Freak och Man in the Box. För att nämna några höjdpunkter.

Alice in Chains överträffar alla (kanske inte jättehögt ställda) förväntningar och visar att grunge än idag är betydligt mer vitalt än det kanske borde vara. Det är inte bara nostalgi som håller jänkarna flytande fortfarande.

Det enda som är lika smutsigt som när det begav sig är ljudet.

Och det är en i allra högsta grad positiv anmärkning.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras