Adele var 22 år ung när hon slog igenom med ”Rolling in the Deep”. Ett helt halvsekel äldre än det var Aretha Franklin när hon häromdagen gästade David Lettermans talkshow och släppte loss låten från sina egna stämband. Ett halvsekel mer arbetslivslivserfarenhet på soulparnassen. Ja, egentligen ännu mer än så – vi ska komma ihåg att Aretha bara var 14 bast när hon skivdebuterade…

Det måste vara lite kluvet för Adele – tänk att ha bjussat världen på en låt som sedan gjort ett sådant genomslag att självaste Aretha Franklin valt att tolka den! De egna framgångarna till trots, det måste kännas som att bli adlad av självaste drottningen (om en nu skulle råka lida av någon slags rojalistisk övertygelse).
Men samtidigt: Här kommer självaste Aretha Franklin och grabbar tag i ens låt! Och med hennes enorma pondus går det inte att låta bli att mellan fraserna höra henne klapp-på-huvet-säga: ”Jaja, det var duktigt av dig. Gulligt där. Men, flicka lilla, så här gör man.”

Inget ont om originalet – Adeles talang, röst och känsla är förbluffande stark, och ”Rolling in the Deep” rullar verkligen i musikdjupet. Den har välförtjänt renderat Adele massa credd och berömmelse världen över och har därtill nästan på egen hand lyckats öppna alla nyligen musikmyndiga öron för soul som rör sig längre ner i ljudmörkret än de listpoppigt Beyoncé-eska r’n’b-shelferna.
Men i någon mån är det likväl som att Aretha Franklin rycker upp originalet från djupet och sliter det ur vattnet (för att sedan ge första bästa förbipasserande en ordentlig fish-slap rätt i nylllet).

För även om Adels musikaliska mognad är ruskigt gammal för hennes ålder så går det här inte att komma ifrån att gammal är äldst. Därför känns det nästan lite onödigt att att Aretha flikar in lite ”Ain’t No Mountain High Enough” där framåt slutet, liksom för att påminna oss om det äkta soulfundament hon står på. Som om hon skäms lite för att hon tagit sig så långt ner till den fjuniga pöbeln att hon dristar sig göra en cover (!).
Det behöver hon inte skämmas för. Hon är ju Aretha Friggin Franklin, och får väl göra vad fasen hon vill!
Men samtidigt… det är en cover, och det är Adele som gjort originalet. Och det var inte igår som Aretha Franklin bjöd sina undersåtar på något nytt av gammal hederlig kaliber. Men det spelar egentligen mindre roll  – hon är alltjämt The Queen of Soul.

Dessutom – take note, alla: Låt bli att waila. Det är ingen idé att försöka. Det är bara Aretha Franklin som får göra det. Det är bara Aretha Franklin som kan göra det. Ordentligt. I alla fall i mer än en takt per låt utan att det blir krystat och jobbigt att lyssna på.

 

Som med varje hit av den här låtens dimensioner har det generats en uppsjö av covers som rör sig i helt andra vatten än originalets. Eller i det här fallet, än Adeles och Arethas. Och som med varje uppsjö av covers så blir det lätt ganska tröttsamt och ooriginellt. Men trots att ”Rolling in the Deep” ursprungligen är så tydligt utmejslad med soulverktyg så finns det numera en massa olika varianter av den. Så det är väl lika bra att passa på att simma omkring och plaska lite även bland dessa med en liten låtlista: Go Radio har exempelvis, trots hyfsat med skitnödig emo-slisk i receptet, gjort en god insats för att hitta låtens hårdrockigare dimensioner; Work Drugs har tagit ett indie-elektroniskt och pop-spruttigt – om än ganska taffligt hållet – tag; Kina Grannis kör avskalat, akustiskt och känslosamt, emedan det blir instrumentalgnisslande hootenanny-blues i vemodig lada med Vitamin String Quartet.
Ja, det finns så klart en hel ocean av styggelser som kapat låten – obehagligt mindfullnesskladdiga lounge-utsvävningar, illa sexwailade gym-varianter på alldeles för högt bpm, hemska technokopior som skulle kräva skäms-öronproppar redan på gymnasiediscot 1994, axelvadderade porrsax-versioner, brylecremeskammade rockabilly-oompafieringar, pianotolkningar i illasittande cocktailklänningar, hemmabyggen från alla från din granne till gängse Idol-reject.
Tro mig, jag gjorde misstaget att idka lite research inför den här texten – ni gör nog bäst i att inte forska vidare bortom de här:

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras