Stockholmsbaserade electropunkbandet Bondage Fairies på Hamburg-baserade labeln Audiolith startar sin turné på Hafenklang mitt i det Hamburgska fiskmarknadsdistriktet. Kända för sina energiska shower och hängivna fans möter Drefvet upp bandmedlemmarna innan spelning för att prata dolda identiteter, chiptunepunk och framgångar i Ryssland.

Bondage Fairies har funnits med i skivsamlingen sedan plattan ”Cheap Italian Whine” kom ut 2009. För en electrofantast var det soundet som fick pälsen att ställa sig upp på armarna. Chiptuneinslagen – C-64-soundet – på de första två plattorna dominerar ljudbilden även om det bör betonas att det handlar om punk dock stöpt i elektronisk form. Den senaste plattan ”Alfa Gaga CP Wifi” – ”måste uttalas på svenska” enligt Elvis Creep – är dock ett steg bort från chiptunevärlden till förmån för ”rak” punkrock.

Elvis Creep, Drummer Boy, Dallas Pumpkin och Scott Hole möter upp omaskerade efter soundcheck och även om identiteterna knappast är sekretessbelagda genomförs intervjun med maskerna på då fotografen vill gå bananas med plåtandet under intervjun. En allt annan än seriös intervju tar vid efter att ett stort antal pilsner gått laget runt och maskerna kommit på plats.

Välkomna till Hamburg! Helt bisarr situation att intervjua fyra personer i masker!
Stressande, eller hur! Men vi är ju rätt töntiga som du märker. Det finns en reservmask till dig också om du behöver, så att du slipper känna dig utanför. Det finns väl en prosodisk dimension som går förlorad i kommunikationen mellan oss kan man väl säga.

Mitt intresse för Bondage Fairies kommer från en rätt kul kampanj ni gjorde för några år sedan där fans kunde leta upp sjutton USB-minnen med ny musik på över hela världen. Hur funkade kampanjen i slutändan?
Precis, men det kan vi inte ta åt oss någon ära för alls. Det är vår gamla tour manager Felix Heinrich som hade en skitcool idé. Det laddades upp olika pusselbitarna på USB-stickor, tio eller tolv stycken, över olika delar av världen. Det var en del folk som letade och tog med sig sin dator ut, stack en skitig, smittad USB-sticka som de hittade någonstans och laddade ner information. Vi fick upp alla bitar utom Norges som vi fick ladda upp själva och låtsas som att de hade hittat. Men det funkade faktiskt jävligt bra.

Vilken gång i ordningen är det ni lirar här? Det har väl varit ett par gånger med tanke på att bolaget, Audolith, finns här?
Ingen aning. Det är en herrans jävla massa spelningar över tio år snart, så jag vet inte riktigt. Åtminstone en eller två per år fast ibland färre. Vi kan ju låtsas som att det är tiogångsjubileum.

Det verkar som att många speldatum är inbokade just i Tyskland. I övrigt verkar Östeuropa vara ett bra tillhåll för Bondage Fairies med flera spelningar i Ryssland. Har ni störst publik här och i Ryssland?
Ingenting är omöjligt i dom kretsarna tänker jag. Det är sluga människor, särskilt ungdomar, som lyssnar på oss tror jag. Vi är väl lite skitiga i kanten, lite punkigare på scen och inspirerar andra, typ ”Jag kan ju också göra det där, dom är ju häftiga”, eller så är dom bara idioter som följer oss. Det är väl bra musik och en solkig estetik som går väl hem bland ungdomarna i särskilt utsatta områden tror jag.

Men hur bra funkar det på hemmaplan, i Sverige? Går chiptune-/electropunk hem?
Du får ju kalla det chiptunespunk om du vill men det är ju någon form av synthpunk. Det är som att kalla nötkräm för nutella.

Nämen problemet är ju att musikscenen i Sverige är utdöd. Det är inte särskilt bra utan grejer som Idol. Ingen försöker ens piska på liket för att det ska resa sig upp – scenen har ju somnat in för länge sen. Det är ju olika läger på västkusten och östkusten som bara trampar upp redan alltför upptrampade spår, sparka in vidöppna dörrar musikaliskt sett, bygger luftslott.
Electropunk fungerar ju för den breda massan. Vi lyssnar ju främst på gammalt egentligen och blir mest positivt överraskade när bra band dyker upp, men då är det från en helt annan genre som inte har någonting att göra med det vi håller på med. Många hoppar ju på ”the 8bit-bandwagon” och kör ett tag och sedan går de vidare med något annat. Det är inte så många som är ärliga i sitt uppsåt med bitpopen.

Eftersom det finns få artiklar i svensk press om Bondage Fairies, berätta om hur ni drog igång och hur bandet därefter kommit att expandera och bli fler medlemmar.
Det började för jävligt länge sedan ändå. It all started as a mistake liksom. Jag [Elvis Creep] startade bandet för skitlänge sen med en annan gubbe och han blev senare utbytt, eller snarare hoppade av – och nu har jag glömt av frågan redan, vad pratar vi om?

Jag var arton år och tyckte att det var ascoolt med punk och musik. Weezer var coola och jag tyckte att det vore häftigt att kunna spela deras låtar helt enkelt och köpte en gitarr men var riktigt usel på att spela och upptäckte istället vad man kunde göra med en dator. Med ett bra program kunde man få fram idéerna ur huvudet även fast jag inte kunde spela, och det är lite så än idag. Nu, med det här gänget, är det tre jävligt skickliga musiker skulle jag säga, och en idiot som är bra på att hitta nya melodier om man bara får göra det ifred och inte live.

I mina öron hittar jag många liknande band så som Gidropony, 64revolt, Fucking Werewolf Asso, You Love Her Coz She’s Dead och en rad andra chiptune-punkband. Är de förebilder för er eller hämtar ni influenser från annat håll?
Gidropony har ju varit förband till oss – dom är bra, han är fin! Fucking Werewolf Asso har ju tjatat om att få gratis t-shirts också. Vi är ju deras Kraftwerk! Men det är ju inte riktigt samma musik ändå.

Det är väldigt många band inom genren som låter musiken vara genrestyrd så dom tänker inte på att skriva bra låtar utan de tänker att det räcker med att ha sådana ljud. Det är väl som som i rockgenren där många dräller på sig massor av tatueringar, köper de tuffaste kläderna i coolaste butikerna – t.ex. som H&M som är populär kedja inom rockgenren eller Dressman som också visat framfötterna – och dom tycker väl om att ha en ”marketing plan”, och sedan så gör man musiken när prylarna är inköpta. De gillar tatueringar och sen klär dom ut sig och lirar sin musik, och det funkar ett tag eftersom det slår an på de som gillar att gå till en klubb där alla ser exakt likadana ut och lyssnar på exakt sådan musik som är tuff enligt definitionen. Men det funkar inte i förlängningen för det finns inte några låtar som håller.

Det är väl ingen genrespecifik grej för den här genren vi tillhör, det är vanligt i alla genrer, men om man kollar så finns det många hårdrockare som gillar Kraftwerk så det kanske i slutändan handlar om att vi gör musik som står sig via bra låtar – hittills har det ju funkat bra för oss.

Handen på hjärtat, SID-station eller VST-moduler, dvs. är ni ”äkta” chiptunefans som sitter och knarkar poddar som ”8 bitar till kaffet”?
Vi kör ett program som heter Buzz Machines som knappt någon känner till. Det går inte sticka under stolen med att det har varit en del 8bits-inslag och fortfarande är en del inslag. Framförallt SID-chippet är fantastiskt men det är ju för att jag hade en C64 en gång i tiden. Nintendo är inte lika imponerande förutom några fina triangle-basljud. Men framförallt är det för att det var vad som fanns att tillgå när jag började och är så nu också. Det är ju fina ljud och man vill ju försöka ha med allt som låter gott. Skulle man ha en Juno-106 så skulle den få en central roll men nu får man nöja sig med en microKORG.

Ni gör en turné med senaste albumet med det fantastiska albumnamnet ”Alfa Gaga CP Wifi”, vilket kom ut fem år efter er självbetitlade platta. Vad skiljer sig från förra plattan? Den låter dessutom mer punkig och mindre elektronisk än tidigare.
Albumnamnet är lite av svensk internhumor i Europa. Det måste uttalas med svensk dialekt för att man ska förstå – och då blir det lite roligt. Vi har träffat mitt i prick. Annars är det alldeles riktigt, den är punkigare. Det handlar väl om att utvecklas också. Som jag tror att många andra band gör så kollar dom ”Vilka låtar är dom populäraste? Ok, då gör vi fler sådana”, men det liret har aldrig funnits hos oss. Blir det en låt så blir det en låt och då blir den som den blir – och den blir alltid bra. ”Låter det bra så här eller ballare så här” liksom. Nu blev det mer avskalat på det sättet att det är mer akustiska instrument. Eller så kan man säga att där många strävar efter puberteten är vi mer inne på klimakteriet.

Många fans, framförallt ryska, var ju dessutom oroliga att ni lagt ner eftersom det tog fem år mellan plattorna. Är det verkligheten som gör sig påmind och det inte hinns med?
Vilka då? Finns det några? Det tar ju tid om det ska bli riktigt bra och jag bodde ju i Hamburg ett tag så det blev en paus. Låtarna som är på skivan är svingamla men de behövde mogna lite innan de släpptes – om man ska skylla på någonting. Det är en process. Framförallt får man inte in så mycket pengar och då blir det som ”Jaha, då väntar vi väl då”. Om någon hade gett oss flera miljoner hade vi kunnat skita ut tio sådana här skivor. Nej, jag skojar bara!

Det är som jag sa att jag är rätt kräsen med låtarna jag har gjort. Det måste på något sätt vara helt perfekt och efter varje skiva blir det svårare när man hela tiden tänker ”Jaha, den förra lät mycket bättre”. Så ryssarna som säger ditt och datt skall bara vara glada. Det handlar väl som för andra band om tålamod och att man lätt ger upp när favoritbandet inte levererar annat än stjärnspäckade fullsatta konserter – de vill ju ha nytt material liksom. Sedan har vi ju vanliga jobb med vanliga flickvänner. Det är ju fyra hjärnkirurgtjänster på icke nämnda sjukhus i Stockholm som kräver sitt tribut.

Maskerna! Det finns ju en uppsjö frågor runt att hålla identiterna hemliga. Till att börja med, är det viktigt och i så fall varför? Eller är det bara en performancegrej?
Det var jätteviktigt från början men ju äldre och latare man blir desto mindre orkar man med det. Ryssarna har ju bara en stor önskan och det är ju att stalka och det är dom jätteduktiga på. Inte alls nice. De vet vart man bor, vad ens sambo heter, vad ens föräldrar heter, var replokalen ligger – allting. Då har vi ändå kört med att vara anonyma utan att gå ut men namn ganska länge. Det är väl kanske det som gjort det spännande att luska i det också. Det tror jag har servat oss ganska bra, att det finns ett intresse i ”De är anonyma, då måste jag ta reda på vilka de är”. Det har väl också gett oss lite fler fördelar då det blir mer intressant. Men det förändras också ju äldre man blir. Det ser man med The Residents som också har sagt att de har tröttnat mer och mer på att ha masker. Man orkar inte och tycker heller inte att det är lika spännande längre själv.

Är det dessutom möjligt att behålla hemliga identiteter i längden?
Det är ju jättehäftigt om man försöker hålla det. Jag hade en sådan ambition för jättelänge sen, att det vore coolt att inte få veta något. Sedan kommer det tillfällen som förstör möjligheten som att man har ett skivbolag som trycker på och då är man svensk och tråkig ”Jag gör väl det då” och sedan rullar det på, alkoholismen som tränger sig på och alla andra faktorer som spelar roll.

Ni säger alltså att ni kommer gör som Kiss i framtiden, ta av maskerna och köra som er själva?
Och vi kommer att se exakt likadan ut! Det handlar bara om fåfänga. Så länge man upplever att masken är snyggare än nyllet så kommer man att fortsätta använda masker liksom och så har det varit sedan början. Facet kommer ju aldrig bli snyggare än masken. Kanske när man är död eller om man åldras med en fantastisk charm. Man kanske blir som George Clooney eller George Michael, eller Michael J. Fox – eller varför inte Sean Connery. Han är ju en sådan där snygg gammal gubbe i kvinnors tycke. Eller så blir man en Janne Schaffer, han är ju snygg. Christer Glenning är en annan höjdare. Christer Ulfbåge i overall. Eller Arthur Ringart!

Där måste intervjun avslutas då tour manager:n kommer in och påtalar att buffén snart är slut eftersom det amerikanska bandet som lirar på andra våningen käkar för en halv armé. Dock vidhåller Elvis Creep att vi skall haka på och stanna fram till spelning för ytterligare plåtning, en fotosession som skulle komma att bli mer bisarr än vad som lämpar sig i text.

Fotograf: © Julia Schwendner
Artikeln finns också publicerad på engelska i Messed!Up Magazine
Fotogalleri finns publicerat i Messed!Up Magazine

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras