Om en låt är odödlig i originalutförandet bör man tänka efter noga innan man ger sig på den. Enkel tumregel.
Om en låt på ett eller annat sätt satt djupa avtryck är det svårt att helhjärtat omfamna en coverversion av den. Tragiskt faktum.

Därför utgör Lily Allens tolkning av Somewhere Only We Know, som lösgjordes under den gångna hösten, på flera sätt ett sådant där undantag som bekräftar regeln.

Keane har berört så många hjärtan med sin utsökta originalversion av låten att det är ett djärvt drag att bara tänka tanken att ge sig på den. Originalet är så pass bra att det inte borde gå att toppa. Men Lilly Allen kastar sig oberört ut på slak lina.

Det vackert smekande originalet har dessutom varit med mig ända sedan det släpptes. I många olika situationer, positiva som negativa, och växt till en personlig favorit av rang. En låt jag ständigt återkommer till och berörs djupt av.

Att Lily Allen ger sig på den är ett regelbrott. Att jag över huvud taget öppnar famnen och tar emot hennes version ett annat.

Men den här coverversionen av Somewhere Only We Know berör och berör och berör.

Om Lily Allen toppar Keane? Nja, om det kan man förmodligen tvista i evigheter, men jag skulle vilja påstå att hon i alla fall tangerar dem med sin version.

Och det bästa av allt.

När Lily Allen till smäktande pianokomp sjunger den vackra låten, då hör jag inget modelejon, jag hör inga fashionabla tidningsrubriker eller ironiska kändisblinkningar.

Jag hör bara en tjej med en gudabenådad röst som sjunger en formidabel poplåt.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras