I en tv-sändning för 13 år sedan skrevs svensk pophistoria när Shoreline premiärspelades. Men det fanns mer att göra av Broder Daniels deppanthem. Anna Ternheim hade ett helt annat recept – ännu mer svärta.

 

Samtidigt som nazister och nationalister förmodligen i vanlig ordning samlades på olika platser i landet för att av någon anledning hedra Karl XII:s dödsdag satt jag hemma i Linköping och tittade på ”Sen kväll med Luuk”, precis som de flesta andra torsdagar vid den här tiden.

Just den här torsdagen var den 30 november 2001. Göteborgs indieälsklingar Broder Daniel skulle avsluta kvällens program med en helt ny låt. Det är nästan svårt att beskriva surret och laddningen kring den här sändningen. Tre år efter succén med ”Broder Daniel Forever”-plattan och ”Fucking Åmål”-soundtracket. Bara ett år efter basisten Håkan Hellströms solodebut och genombrott. Och tidigare samma år hade även gitarristen Theodor Jensen debuterat med sitt sidoprojekt The Plan.

Och där stod de – Henrik Berggren med sin karaktäristiska guldstjärna på kinden och Hellström i en snortajt jeansjacka – och framförde några minuters magnificens med nya Shoreline, en milstolpe i modern svensk popmusik.

Här sjunger Berggren om hopplöshet och uppgivenhet. Om utanförskap i mörkaste moll och fantastiska melodier.

Några dagar senare var min journalistklass på studieresa i Stockholm. Vi pratade om den redan vid det laget klassiska sändningen. ”Såg ni?” ”Jaaaa!” Därefter blev det två år av total tystnad från bandet. Först hösten 2003 släpptes plattan ”Cruel town” där Shoreline fanns med.

Men kan perfektion förbättras? Jo, i vissa enstaka fall är det möjligt.

Tre år efter att Kristian Luuk presenterade Broder Daniel i sitt program kläddes Shoreline nämligen om i en helt ny kostym. Eller snarare i ingen kostym alls. På Anna Ternheims albumdebut ”Somebody outside” återfanns den som plattans sista spår.

I drygt fem minuter klär Ternheim av Berggrens föregångare och lyckas därmed svärta ner den ytterligare.

Där jag i Broder Daniels version knyter näven i fickan uppstår i Ternheims tolkning snarare en klump av obehag imagen. När hennes röst och piano på slutet fylls ut av en försiktig xylofon är mörkret så påtagligt att det blir otroligt vackert.

 

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras