Jag har lite svårt för Bruce Springsteen. Eller rättare sagt, för den orimliga hype som omger honom på våra breddgrader.

Ni vet precis vad jag menar. Att var och varannan svennebanan prompt måste se honom så fort han ankommer riket trots att musikintresset i just svennebananhemmen egentligen är lika med noll. Att han säljer ut våra största arenor om och om och om igen bara för att han är just Bruce Springsteen och inget annat.

Jag har svårt för det. Det blir lite löjligt.

Men jag är en dubbelmoralisk hycklare i det fallet. För satt jag där på Friends Arena förra våren, med ett myspysigt flin i fejjan och blaskig fulöl i plastglaset? Klart att jag gjorde.

Och jag tyckte att det var precis så där lagom hemtrevligt och folkligt som alla andra på nationalarenan den där aftonen. Utom i Radio Nowhere. Då bultade rock’n’roll-hjärtat så hårt i mitt bröst att det hotade att få blaskbärsen att skvimpa över plastkanten.

Den där driviga låten talas det ganska sällan om när Bruce Springsteens storhet ska avhandlas, men jag håller den som en av hans främsta. Om inte rent av den allra bästa.

Just därför knockades jag av stolen fullständigt när jag i just den där vevan skulle lyssna in mig lite på bossen inför spelningsbesöket och snubblade över veckans fredagscover på Spotify.

Jag visste ingenting om italienaren Daniele Groff då. Jag vet lika lite om honom nu (mer än att han verkar vara en angelägenhet främst på hemmaplan då Wikipedia-sidan enbart finns på italienska), men när han klär av Radio Nowhere och gör svulstig rock till tassande spröd singer/songwriter saknar jag ord.

Det är bara så jävla rätt.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras