Jag vaknade tidigt idag. Blickade ut över en grafitgrå himmel med trädkronor olycksbådande vajande under en lätt bris i förgrunden. Med en bitterljuv känsla i bröstet. Det är något med vissa mornar.

Jag gillar på något underligt sätt den där känslan. Den när det finns ett hotande moln över något vackert. När känslor som bottnar i något väldigt fint utsätts för en utmaning, men i slutändan avgår med en jordskredsseger.

Det där bitterljuva. Där det ibland inte går att sätta fingret på de mörka stråken, men där de varma känslorna alltid är ytterst påtagliga och det som gör tillfällena så aktningsvärda.

Ingenting manifesterar den känslan bättre än Jag ger dig min morgon.

Scenen från Torsk på Tallin där den sorglige men ändå så varmt porträtterade karaktären Roland sitter kvar i bussen på bildäck och ritar hjärtan i gayfogen på rutan ackompanjerad av Fred Åkerströms sävliga stämma är den ultimata definitionen av bitterljuvt.

Det är starkt. Det är sorgligt. Det är fantastiskt vackert. Allt på en och samma gång.

Men just den där låten har också blivit något mer personligt för mig. Den har fått en alldeles speciell plats i livet. I umgängeskretsen. I det bitterljuva sammanhanget.

Vi är några herrar som i många år åkte på så många festivaler som bara kunde komma i vår väg. Gärna flera dagar innan banden skulle ställa sig på scenerna desustom.

Vi bodde i militärtält. Vi drack burköl. Vi hade full uppsättning av stolar, partytält, flaggor. Vi spelade musik. Vi hade överdjävligt roligt, så där som bara unga människor som fortfarande tror de är odödliga kan ha.

Men varje festival hade sitt slut. När söndagsmorgonen satte klorna i verkligheten. När en begynnande bakfylla gnagde i många huvuden och lägret, omgivet av skräp, skräp och åter skräp, obönhörligen skulle rivas. Då blev Fred Åkerströms stämma soundtrack. År ut och år in tilläts den 66 kilo tunga stereon vi släpade runt på sprida Jag ger dig min morgon över nejderna. På repeat. Om och om och om igen.

Det sorgliga i att allt var över snabbare än det hunnit börja blandades med alla fantastiska nya upplevelser vi delat och minnen vi skapat.

Det bitterljuva. Den där känslan kan jag än idag fortfarande ta på och falla in i rent fysiskt.

Jag älskar Fred Åkerström-versionen. Verkligen. Men frågan är om jag idag inte golvas än mer av den coverversion som är dagens fredagscover.

Jag är inte ens särskilt förtjust i synth. Men när svenska Kite lägger vantarna på den odödliga melodin, översätter den till engelska och stöper om den i elektronisk kostym slår mitt hjärta volter i bröstet. I Give You The Morning är så drabbande i all sin enkelhet att känslostormarna blir svåra att kontrollera.

Den skulle aldrig fungera som avslutning på en festivalcamping. Men inne i hemmets vrå är Kite-versionen den perfekta källan till reflektion och att blicka djupt inåt.

Så den här morgonen tittade jag ut genom fönstret och såg en grafitgrå himmel försöka sätta klorna i verkligheten. Jag lät Kites toner fylla rummet och bara omfamnade känslan.

Den bitterljuva.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras