Jo jag erkänner. Målet var helt öppet. Men..MEN.. det ska till något alldeles extra för att just DEN låten ska göras utan att det blir karaoke.

Den där låten som är så fantastiskt innerligt vacker. En av de där låtarna man aldrig riktigt tröttnat på.
Sinead O´Connors tårar i videon. Vemodet i sången, det ystra dystra som omfamnade hela låten. Det är just den känslan som Chris Cornell får fram. Med sin (underdrift) unika pipa gör han låten mer än rättvis.

3:49 in i låten bryter jag ihop. Jag sitter med lurar i öronen och tårar i ögonen.

Vem hade kunnat tro det?