Jag gillar covers. Om de görs med respekt, finess och kärlek. Jag brukar oftast inte gilla eller fastna för cover-versioner av låtar som jag själv gillar. Jag blir nästan arg och sätter upp den artisten på min blacklist. Det fins ganska många namn på den listan nu.

Men givetvis finns det undantag. Väldigt få visserligen, men de finns. Häromkvällen knäppte jag över till en Amy Winehouse-konsert. Du vet den konserten där hon sjunger i en kyrka. Det var så vackert så jag visste inte var jag skulle ta vägen.

De varvade konserten med en intervju där Winehouse fick prata om sina influenser bland annat ( ja de hade snott ”Artisten har ordet” rakt av) och då nämnde hon Carleen Anderson.

Och så satt hon där, vid pianot och framförde en av mina absoluta favoritlåtar. Och jag smälte ner till en rykande pöl. Så vackert, så känslosamt så vansinnigt respektfullt.

Jag tror nog att självaste Noel applåderar denna version.

Jag valde klippet från intervjun för att visa Amy Winehouse känsla när hon pratar om Carleen Andersons röst. Bara det ger mig gåshud på kroppen.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras