Att ta urtypen för det moderna och stoppa in det i en bortglömd, nästan lite mossig form. Det behöver inte vara svårare än så att skapa magi.

När Robyn släppte Dancing On My Own som frontsingel för albumet ”Body Talk Pt. 1” 2010 var det något nytt och fräscht. Sångerskan hade varit borta från scenen en längre tid, det hade gått fem år sedan senaste albumet, självbetitlade ”Robyn”, och hon kom tillbaka med ett sound som var så modernt att de skapade stora svallvågor.

Det var kaxigt och utmanande, men samtidigt så lättillgängligt att hajpen för så väl låten som ”Body Talk”-albumen blev enorm. Diverse listplaceringar och en Grammis för ”årets låt” det året kom som ett brev på posten.

Den svala men ändå trallvänliga listpopen var redan där tagen till perfektion. Det var det nog många som kände. Klart att den remixades hejvilt, men att försöka göra om den till något annat än vad den i sitt grundutförande var tycktes ändå i slutändan som en ganska dålig idé.

Men uppenbarligen inte för alla.

När luttrade gamla independentrockarna Dark Continent plötsligt återuppstod för några år sedan började de köra just Dancing On My Own som extranummer på sina konserter. Nu har de rent av spelat in sin egen version av Robyns barriärbrytande superhit.

Så hur gör man en cover på låten utan att falla fullständigt pladask?

Uppenbarligen genom att ta den från det modernt fräscha och istället stoppa in den i det ostigt förgångna.

Förutsatt att man inte hört Robyns original (en omöjlighet jag vet, men försök föreställa er) skulle det vara lätt att föreställa sig att Dark Continent-varianten skrivits och spelats in under den delen av 90-talet när Jumper och company dominerade som störst. Det hade inte vara några konstigheter.

Det är fruktansvärt otidsenligt, men samtidigt väldigt bra.

Dark Continent bryter helt enkelt ner låten till ett format som visar att den lika gärna hade kunnat vara skriven som en klassisk rockdänga från första början.

Det är kul med den typen av kontraster.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras