Ni vet var jag står i cover-frågan. Kriteriet är lika enkelt som glasklart. Att göra det bra bättre..

Låten i fråga ska ju egentligen vara ocoverbar (håll käften språknazi, det är visst ett ord!), men på något sätt lyckas de. Att göra något helt unikt till sitt eget unika. Originalet är ju ett mästerverk. En milstolpe längs musikhistoriens ändlösa autostrada. Där längs kanten är den planterad och uppvuxen till ett monumentalt monument. Tidlös, episk, vacker.

Men så en kväll så satt jag och på serien som handlar om ett motorcykelgäng. Och i slutscenen började tonerna klinga ut i mitt mörka vardagsrum. Min första tanke var: hur i helvete vågar dom?

Låt vara att SCENEN och musiken gifte sig så otroligt magiskt. Han ledaren i det där gänget var lite..eehh..upprörd.

Men efter alldeles för många lyssningar inser jag nu att coverversionen står väldigt stadigt på egna ben.

Fullkomligt knockad blir jag.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras