Så tänker väl alla.
Den där låten rör ingen.
Den där låten är fulländad.
Du som rör den är död.
Och så nuddade Julia Stone Bloodbuzz Ohio. Och så förstod jag.

Jag har ett speciellt förhållande till The National. Och Bloodbuzz Ohio är speciell i det speciella. Det är låten jag sätter på när jag vill springa fort. Genom regn. Genom allt som gjort ont. Det är låten jag vill dansa till men som aldrig spelas på en enda nattklubb. För mig är det låten som jag aldrig riktigt har förstått orden i.
Så hörde jag Julia Stones förslag på låten. Mer stilla. Mindre regn. Fortfarande smärta men ingen dans.
Kanske är det för att jag själv är hemma i staden som alltid varit hemma – men som jag nu inte har ett hem i. Kanske för att jag smyger omkring i en lånad bil när Norrköping sover. Men helt plötsligt får Julia Stone mig att fatta orden.

Att vara utflyttad och komma hem är konstigt. Alla ansikten är samma. Alla gator har samma namn. En basketkorg har fått nytt nät och jag har missat att en grävmaskin har förändrat ett helt kvarter. Den jag blivit frontalkrockar med den jag var innan jag beställde eftersändning av posten.
De som var bekanta innan jag drog vet inget. I deras huvuden sågs vi säkert förra veckan och så gör vi som förr.
– Tja, är det bra eller?
– Jarå, själv?
– Det är bra.
Och så ses vi nästa helg. Eller om ett halvår. Det spelar ingen roll. Det är alltid bra eller.
Det är vad jag känner att jag är skyldig alla jag kände. Att jag ska vara samma.
För jag kan inte räkna med att någon ska komma ihåg vad som hände. Jag kan inte räkna med att någon ska acceptera att borta förändrar en.
Men det är också skönt.
Att alla tror att man är samma han som sist. Men jag vet vad som hände. Jag vet hur jag förändrats. Det gör mig blodberusad Norrköping.