Jag vet ju att jag hade hört den innan. Jag bara måste ju ha gjort det. Men på något sätt så hade den liksom passerat ganska obehindrat under min radar.

Det var när jag först såg filmen ”Känn Ingen Sorg” som någonting klickade.
Poletten trillade liksom ner där och då. Disa Österstrands ljuva stämma som fick Billy Braggs gamla pubdänga att vakna till liv. För visst fan hade jag hört den innan dess? Joo det måste jag ju ha gjort.

De live-versionerna som jag sett Billy Bragg framföra låten är underbara.
I majoriteten av klippen är det bara han och en gitarr. På sin fantastiska East London-dialekt presenterar han låten som är så simpel och genial på samma gång.

Att då ha med A New England som veckans fredagscover är ju inget speciellt i sig.
Låten har covrats (jepp, ett ord från och med nu) i tusentals versioner av tusentals artister under tusentals massa år.

MEN. Det finns en version jag alltid återkommer till.
Du kommer väl ihåg The Klerks? VA?!? Ok då..inte jag heller.
Jag minns bara att jag någon gång för länge sedan sökte efter Billy Braggs version och upp kom The Klerks. Sedan den dagen spelas Stockholmsbandets (tror jag) version flitigare än originalet. Så kan det gå.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte kan så mycket. Men efter att ha skummat genom en intervju i Blekinge Läns Tidning från 17 januari 2003 så kan vi lära oss tillsammans.

Medlemmar: Peter Andersson (sång och bas), Jon Allesson (sång och gitarr), Johan Lundgren (keyboard) och Peter Ståhlgren (gitarr).
Bildades: I februari 2000.
Fem viktiga skivor: Depeche Mode: ”Violator”, Beatles: ”Abbey Road”, David Bowie: ”Ziggy Stardust”, Kiss: ”Love gun” och Weezer: ”Pinkerton”.
Namnet: Kommer från filmregissörens Kevin Smiths indieklassiker ”Clerks”. Peter Andersson såg den som tonåring och kallade sitt allra första band för The Klerks.

Så. Nu när vi lärt oss lite mer om The Klerks så är det nog dags för dans.