Jag kan inte skryta med de fina och ibland briljanta referenserna man får när man läser Sonic och eller Fredrik Strage. Eller här på Drefvet – för all del. Mina kunskaper är enbart emotionella. Jag vet vilka låtar som får mig att dansa igenom en hel natt. Vilken gitarr som gör att jag kan springa upp för en backe som kanske är ett berg. Jag vet vilka textrader som förstår mig mest. Jag vet vilka låtar jag ska ha i öronen för att det ska börja svida i näsan.

Alla tjatade på mig. Du måste lyssna på James Blake. Och varje gång någon sa till så… var det väl okej. Men ni vet hur det kan vara – man vill komma på det själv. Vem jag ska älska kan bara komma från mig. Ett tag tänkte jag att James och jag aldrig kommer gå ihop – att han skulle bli en sån som jag borde gilla men som inte riktigt tar plats. Sen hörde jag A case of you.
Eftersom min musikhistoria ibland är lite tunn fattade jag först inte att låten inte var hans. Problemet med covers är ofta att man hör att den som sjunger inte äger orden. Så är det inte i James Blakes version av Joni Mitchells låt som tydligen släpptes 71. Jag tror på James när han sjunger ”I could drink a case of you, darling. And I would still be on my feet”. Jag tror på Joni också. Men en handfull andra versioner av låten som jag tvingat mig igenom för att kunna skriva den här texten tror jag inte på. Prince till exempel – jag hör inte ens att han menar något.

Så vilken känsla får jag? Helt klart den när man är beredd att berusas av någon – hur mycket det än kommer att svida i näsan.

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg