I början av 2000-talet stormade Mando Diao in på den svenska musikscenen och -listorna med indierocksdoftande debutplattan ”Bring ’Em In”. Det var inte bara en musikalisk storm, Mando skapade uppmärksamhet varje gång det bjöds tillfälle och attackerade allt och alla med samma Gallagherianska attityd som Oasis vant oss vid några år tidigare. Publika utspel blev vardagsmat i musikmedia men det gav också bandet stor uppmärksamhet och inom kort räckte inte den svenska scenen till – Mando Diao fick internationell uppmärksamhet.

Med distans till tonårsrevolten på hemmaplan växte Mando Diao upp, tolkade Gustaf Frödings texter och blev något mer än ”bara” ett rockband. Med Fröding-skivan ”Infruset” blev Mando Diao folkliga och hittade en helt ny publik i Sverige. Och i Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet har bandet uppnått näst intill ikonisk status med utsålda arena-spelningar.

Men mycket har förändrats sedan starten i slutet av 1990-talet. Bandet genomgick ett antal förändringar; både keyoboardisten Mats Björke och trummisen Samuel Giers lämnade bandet men den stora förändringen kom 2015 när en av bandets mer profilstarka medlemmar, Gustaf Norén, lämnade bandet för att ”utforska nya kreativa möjligheter” och ersattes av Jens Siverstedt.

När Mando kom till Hamburg för att spela i ett utsålt Sporthalle mötte vi upp bassisten Carl Johan ”CJ” Fogelklou och pratade om två decennium av internationella framgångar, planer på att följa upp ”Infruset” med en ny visplatta och övergången till det folkliga Mando Diao.

Från Gallagher-attityd till familjeliv

Ni är ju stora i Sverige men i Tyskland är ni i det närmaste ett ikoniskt band, särskilt om man ser till vilka arenor ni spelar på. Ikväll är det ju 5 000 här i Sporthalle. Hur blev det så?
Vi satt på tåget ner till Växjö och skulle vara med i Popstad och på tåget sitter en kille bakom oss, Henning Furbach som är en tysk musikjournalist och skriver för Piranha, och han älskar svensk musik och sa bara ”Är det verkligen ni?”. Han intervjuade Gustaf mellan två vagnar och lite senare på kvällen, under efterfesten.

Han började sedan spela vår musik skitmycket i Tyskland, särskilt i Münchenområdet, och på något sätt når det EMI-kontoret i Köln och en kille där som var entusiast och som ville släppa Mando men alla andra sa ”Nej, det här är inget bra, låt det vara”, men han kämpade som fan för att han skulle få släppa Mando och sedan gick det svinbra där.

Även om första plattan kom ut först 2002 så har ni funnits i lite mer än 20 år som band idag och blev riktigt populära i Sverige redan med debuten. Här i Tyskland är dock Mando Diao-hajpen extrem och ni headline:ar en del festivaler här. Numera räknas ni ju som ett av Sveriges mest rutinerade band.
Dom säger det, och jag har ju varit med i nitton av dom åren. Det är väl lite oklart hur länge bandet har existerat. Björn och Hagge [Daniel Haglund] har ju hängt ihop sedan de var barn och började spela ihop ’97, kanske ännu tidigare, så vi vet inte riktigt när startdatum är – jag tror inte dom vet det själva. Vi brukar väl säga att ’99 är någon slags start med det som blev Mando så som Mando är nu och så började jag 2000. Vi väljer dock att se det som att vi är ett väldigt ungt band.

Tidigt fick ni ett rykte för vilda fester och ett band med attityd. Ni hade ju en oerhört kaxig framtoning och attityd mot allt och alla i början, särskilt i Sverige. Men efter 20 år har ni vuxit upp och skaffat familjer och förmodligen också mognat som personer. Hur har bilden av Mando Diao förändrats? Feststämpeln måste börjat tyna bort tänker jag.
Gud! Ja, det har förändrats oerhört mycket.

För det första, vi har ju någon form av Tourettes, alla i bandet, så mycket av det som hände i början var som en tonårings försök att revoltera. Vi var ju ”impade” av Oasis och Blur och ville göra något liknande i Sverige men lite mer på skoj och mycket av utspelen i media var ju ett effektsökeri. Men det var ju inte särskilt ärligt, ingen av oss håller ju på så i vanliga fall.

Sedan hade Gustaf sitt speciella sätt att prata på i media och det uppfattades ganska så arrogant ibland av vissa, och det har han ju fortfarande. Idag har vi ju, som du sa, familjer och bor i villa men det är fan ingen som har skaffat hund än i varje fall.

Samtidigt, den kaxiga attityden var kanske också ett framgångsrecept för när ni började? Attityden medförde trots allt att ni stack ut bland alla band och fick folk intresserade. Att nå ut i början handlar ju nästan mer än om musiken.
Precis, så var det definitivt och det bara fortsatte, men när vi började spela utanför Sverige tänkte vi ”Vi skiter i det där” och var inte alls på samma sätt. När vi gjorde intervjuer här i Tyskland så var vi mer nedtonade. I Sverige fanns ju dock bilden kvar av oss som kaxiga rockslynglar men med tanke på vår bakgrund är det fel. Fan, jag kom från Kungliga Musikhögskolan och spelade klassisk kontrabas året innan jag kom med i Mando och det var knappast något att var kaxig över.

Mando Diao är visor och rock

Det senaste albumet “Bang” präglas av feta gitarriff med ett par stänk av bluesrock och kastar Mando Diao ut i ett nytt ljudlandskap som fastslår att Mando Diao V.2.0 är här. Men Mando är mer än simpla rockriff. Visplattan ”Infruset” som släpptes 2012 där Gustaf Frödings texter tolkas blev en oanad succé i Sverige och Mando Diao fick en helt ny publik att samlas vid skyhyllorna. Och CJ avslöjar att det kommer mer av samma vara i framtiden.

Gustaf’s avhopp och Jens ankomst måste ha inneburit en del förändringar för bandet i stort. Gustaf och Björn skrev mycket av låtarna tidigare. På vilket sätt har det förändrats nu, framförallt när ni spelade in ”Bang”?
Det där med att de skrev låtarna ihop var nog lite av deras pojkdröm, att de ville vara nya Lennon/McCartney, men på slutet skrev de inte särskilt mycket låtar ihop. De skrev på var sitt håll och sedan kanske de träffades och jobbade klart någon låt ibland, men Björn började skriva ihop med Jens ganska långt innan Jens officiellt kom med i Mando för han ville hitta någon att jobba tillsammans med, och jag Björn skrev också låtar ihop.

Det som förändrades var att Gustaf på ett sätt var motorn utåt för oss så när han hoppade av kände vi oss nog lite vilsna. Men efter ett tag började vi jobba på det och nu är alla fem väldigt viktiga snarare än att Björn som frontar oss skall vara i centrum.

Jag tänker också att Gustaf stal mycket av mediautrymmet från övriga. Hur känns det att fylla den platsen idag för er andra?
Jag har inget problem med det alls. I Sverige blev det han som syntes mest eftersom han gapade mest men vi har alltid gjort grejer tillsammans och intervjuer tillsammans tidigare också och det skiljer sig inte så mycket nu från hur det var då. Det som skiljer är att Gustaf hade en jävligt tydlig linje om vad vi andra skulle säga ibland.

”Bang” är ju ett rejält steg tillbaka till rockvärlden om man jämför med de tre föregående skivorna. Nu är det riktigt feta riff med bluesinspiration och just det rockiga soundet känns riktigt fräscht. Hittade ni tillbaka till någon slags rötter igen eller blev det ett sätt att manifestera ett Mando Diao 2.0 med ett delvis nytt band?
Det är inte en återgång till något utan snarare ett framåtskridande, vi blickar hela tiden framåt. Anledningen till att vi började med rockriff är att vi för första gången har en gitarrist som är jävligt bra på att spela.

Jag är ju skolad musiker från början, men i övrigt var resten innan dess bara glada amatörer, men Jens är verkligen skitduktig på att lira så hela bandet har väl blivit musikaliskt mer avancerade. Då blir det också jävligt roligt att göra dom enkla riffen – det feta – och det skapar en jättehärlig känsla i bandet.

Egentligen skall man inte prata gamla plattor när ni precis släppt en ny men ”Infruset” blev ju oerhört populär på hemmaplan och det går ett rykte som säger att ni har mer låtar på svenska redo.
Jag satt i sminket på TV-huset häromdagen och så frågade sminkösen ”Vad spelar ni för musik?” och jag svarade ”Visor och rock”. Just det tror jag är Mando i ett nötskal, visor och rock.

När vi träffades allihop var vi inne i Beatles-svängen och den sidan av oss fick ett jättestort utrymme när vi gjorde Fröding-plattan för den skivan låter lite ”White Album” soundmässigt, men med svenska texter och hela den här Fröding-grejen. Det här vis-aktiga har vi från Beatlestraditionen och den svenska vistraditionen, och rocken har vi för att det är så jävla kul. Så visor och rock är våra musikgenrers.

Men kan det bli aktuellt med en uppföljning av ”Infruset”?
Absolut! Vi har ju spelat in en ny låt men vi har inte diskuterat när den ska släppas.

Jag tror också att vi varit lite försiktiga med att börja med konceptet för tidigt för man vill inte heller att folk ska tro att ”Ah, det var ett vinnande koncept, nu gör de det en gång till” utan det måste mogna. Man gör det för att man vill göra det och att det känns kul. Det är bara det att vi inte har velat göra visor på ett tag för det blev så jävla intensivt.

När vi gjorde Fröding gjorde vi bara det och ingenting annat, vi spelade inte ”Gloria” eller ”Dance With Somebody”, bara Fröding-låtar för det gick inte att gå in i något annat. Därför blev det intensivt de två åren vi körde detta och sedan var det bara ”Nä, nu är det bra med det”. Nu har lusten kommit tillbaka för att göra den grejen igen.

På något sätt blev den plattan rätt populär här i Tyskland, trots att den är på svenska.
Just det är lite konstigt. Vi gjorde ju bara ett gig utanför Sverige med Fröding och det var i Zermatt på en akustisk festival som vi lirat på ett par gånger, och jag har aldrig sett så många frågetecken i ansikten på folk men dom verkade tycka att det var fint.

Ni har nu gjort visor, indiepop och rock. Vad finns kvar att utforska som känns intressant?
Jag tror jag kan prata för hela bandet nu; vi har alltid velat skriva filmmusik. Det är en jättedröm. Sedan älskar vi elektronisk musik också men det kommer vi nog aldrig att göra i Mando. Allt det kommer från när vi gjorde ”Aelita” men då insåg vi att ”Ok, man kan testa och göra sådana saker i Mando men det blev kanske inte jättebra mottaget”. Ibland ska man inte blanda ihop sushi och rulltårta, det är inte samma smak. Det är bättre att starta andra projekt när man vill göra sådana saker.

Och nu kör ni ”På Spåret” där ni gör tre husbandsspelningar. Hur känns den att ha släppt den kaxiga Oasis-attityden och blivit folkliga?
Jag tycker att det är skitnice och jag tänker att vi är folkliga på samma sätt som Neil Young är folklig – och det är skitcoolt. Hellre Neil Young än Ramones.

Det finns ingen risk att ni börjar fila på ett bidrag till Melodifestivalen?
Nej, det tror jag faktiskt inte alls. Hela den grejen känns inte kul alls för oss. Det är väl om man råkar skriva en låt som någon vill använda, det är fine för mig. Jens har ju skrivit en låt till Mellon, Wiktoria’s ”Save Me”. Men att vara med som band – nej. Det är inte vår grej alls.

”På spåret” är ju roligt eftersom vi får styra ganska mycket och välja vad vi vill göra och det är ju kul på ett utmanande sätt. Sedan är det allt ganska humorstyrt och jävligt kul folk som jobbar där.

För att samla till en avslutning; känns det som att nya Mando Diao har kommit i ordning och att Mando Diao 2.0 har fått stabilitet?
Absolut, uppgraderingen är nu klar och det står ”Ok” i fönstret. Och vi är också väldigt tajta, även på ett personligt plan och det speglar sig i vårt sätt att spela, tänka och vara tillsammans


Fotograf: Julia Schwendner


 

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg