När jag första gången hörde Florence + The Machine kunde jag svära på att det var ännu en tuff poptjej med fuckit-attityd som skulle försvinna innan nån hunnit säga onehitwonder. Kiss With A Fist är absolut en alldeles briljant partylåt. Men det skriker skivbolagssingel om den. Därav mina farhågor. Men ack ack ack så fel jag hade.

För visst har fantastiska Florence Welch en hel del attityd så det räcker och blir över. Men det skulle visa sig att det bodde så fantastiskt mycket mer än bara attityd i musiken. Jag menar vilken annan artist kan stoltsera med ett så gediget debutsläpp? Så genomtänkt. Så färgstarkt och så laddat. Dog Days Are Over. Behöver du mer bevis än så? Okej då. You´ve Got The Love. Överbevisad.

Vad jag ville få fram av denna backspegelskoll var att Florence and The Machine har i dagarna släppt en ny EP.
Ett släpp som andas så mycket höst, så mycket vackert, så mycket passion och kärlek. Så förföriskt melankoliskt.
Jag kan inte få nog av den unika rösten, av det storslagna, av det spröda, av slagserierna, av smekningarna.

Jag menar kan man göra en SÅ känslofylld cover av en av världens mest plagierade låtar.
Ja då vinner man mitt hjärta.

Jag har nog aldrig välkomnat en känsla av höst så här mycket innan. Florence Welch är mitt eldfärgade höstlöv jag ramar in och njuter av när kylan blir som allra jävligast.