I helgen inleder In Flames en ny Europaturné med ett par intima spelningar, bland annat på Pustervik i Göteborg (19/3) och Berns i Stockholm (20/3). Med anledning av det tar Drefvet på sig den utmanande uppgiften att lista bandets 50 bästa låtar genom tiderna. En uppgift som landade i ett initialt urval på 77 hits, men efter moget övervägande har dessa kokats ner till 50 oumbärliga spår från en lysande karriär.

50. Coerced Coexistence (från Colony, 1999)
Gitarrharmonierna har alltid varit In Flames stora signum och det är också dessa som utmärker den här käftsmällen till spår från det sena 90-talet. När Anders Fridén spottar ur sig första sångfrasen ”I’ll take you on a ride” följt av riktigt tungt riffande sätter det utan tvekan tonen för den här listan.

49. The End (från Battles, 2016)
Nej, In Flames senaste giv ”Battles” var inte alls någon höjdare, men förstasingeln The End är trots allt en riktigt bra låt. En programförklaring som kombinerar catchig snärtighet med melodistyrka och aggression på det sätt som alltid symboliserat In Flames.

48. Dial 595-Escape (från Soundtrack to Your Escape, 2004)
En lite udda fågel i diskografin som då och då funnit vägen in i bandets liverepertoar. Framförallt är det naturligtvis den känslosamma refrängen som gör att låten lyfter.

47. Wayfaerer (från Jester Race, 1995)
In Flames har alltid varit mästare på att snitsa ihop instrumentala toppnummer, en egenskap som gänget tillskansade sig redan tidigt i karriären. Den här lilla godbiten bjuder meloditvinnande och riffest i ett och samma paket, omöjligt att stå still till.

46. The Chosen Pessimist (från A Sense of Purpose, 2008)
Drygt åtta minuter lång, sakta stegrande och snudd på progressiv. Gruppen tog minst sagt ett rejält kliv utanför sina gängse ramar när de snitsade ihop den här experimentbiten och man får minst sagt säga att de lyckades. Gnistregnet från scentaket i samband med att precis allt briserar efter fem minuter som bandet inkorporerat i scenshowen när låten då och då plockats fram live minns jag än idag.

45. Condemned (från A Sense of Purpose, 2008)
Tyngden i den här biten skojar man inte bort, vi snackar naturligtvis en klassiskt melodidriven låt med ett popcorn-riff inte helt olikt hitsingeln The Mirror’s Truth från samma platta, men det är utan tvekan det tunga avgrundsgroovet och den desperata refrängen som gör låten.

44. Fear is the Weakness (från Sounds of a Playground Fading, 2011)
Som livelåt har den kanske aldrig riktigt lyft, men på skiva är Fear is the Weakness kanske en av de snyggaste produktioner som In Flames har lyckats klämma ur sig. En oerhört dynamisk melodi med både lidelse och kraft.

43. I’m The Highway (från A Sense of Purpose, 2008)
Delight and Angers är kanske en mer omedelbar hit från samma skiva, men gitarrarbetet i I’m The Highway gör att den inte står långt efter. Den pisksnärtande refränger kändes till en början lite väl utstuderad, men gifter sig mer och mer med övriga delar av låten ju fler varv den får spinna.

42. Zombie Inc (från Colony, 1999)
Lyssna på det utdragna mellanspelet! Nakna gitarrer som tvinnas om varandra i ett alldeles fenomenalt samspel. Lugnt, harmoniskt och vackert så det förslår. En alldeles briljant andningspaus i det tunga muller som utgör resten av låten och som är väldigt tidstypiskt för hur bandet lät på skivorna kring millennieskiftet.

41. Through Oblivion (från Siren Charms, 2014)
In Flames må vara ett metalband, men de har alltid varit skickliga på att skriva lugna låtar, på gränsen till ballader. När det var dags att lösgöra ”Siren Charms” tog de hela konceptet ett steg längre i och med singeln Through Oblivion. Här angränsar gruppens tonkonst nästan till pop när gitarrerna hålls tillbaka till ett suggestivt bakgrundskomp som ändå för låten framåt. Vackert.

40. Gyroscope (från Whoracle, 1997)
Det är något visst att så här tjugo år senare gå tillbaka och lyssna på ett band som höll på att forma sin identitet. På ”Whoracle” var In Flames mycket råare i kanterna än vad dagens upplaga av orkestern är, men stuket känns ändå igen. Nu är det fashionabla studios och demonproducenter, då var det stålsträngat och maxdist. Men melodisinnet är detsamma.

39. The Jester’s Dance (från Jester Race, 1995)
Som sagt, det var det där med In Flames och förmågan att skriva formidabla instrumentallåtar. The Jester’s Dance är ett av många briljanta exempel där bandet vaggar in sin lyssnare i ett lika mjukt som drömskt sound, bryter av med rakbladsvassa distgitarrer och sedan smyger tillbaka in i det myspysiga. Jag kapitulerar omedelbart.

38. F(r)iend (från Soundtrack to Your Escape, 2004)
Tar man sig igenom In Flames diskografi från punkt A till punkt B och så vidare framträder några ganska tydliga mönster. Dels att gruppen varit extremt skicklig på att välja ut sina öppningsspår, dels att de ofta bränner sitt mest hårdslående krut när de gör entré. F(r)iend är det ultimata exemplet. Nedstämt, krispigt och en av få låtar där det faktiskt låter som om Anders Fridén försöker growla inälvorna ur sig.

37. Ropes (från Sounds of a Playground Fading, 2011)
Föregångaren är alltid bäst, men att Ropes låter som ett syskon till monumentala Swim från ”Clayman”-plattan är skäl nog för att den ska placera sig på den här listan. En i allra högsta grad catchig liten dänga.

36. Dead Eternity (från Jester Race, 1995)
Där många band går vilse i sin vilja att bara mangla var den här orkestern tidigt ute med att blanda ihop det hårda med det melodiösa. Det var knappast en slump att man var med och la grunden till det världskända Gothenburg Sound. Dead Eternity är ett medryckande exempel på hur bandet hamrade minst lika hårt som alla andra, men utan att tappa det allra viktigaste, melodin.

35. Episode 666 (från Whoracle, 1997)
Groove-numret Episode 666 var länge programförklaringen för In Flames. En melodi som verkligen stod ut och älskades av fansen, men som ju fler nya hits som kom till i diskografin förpassades längre och längre ut i kulissen. Det kanske är dags för en revival, för det här svänger ju något våldsamt.

34. Metaphor (från Reroute to Remain, 2002)
Bräckligheten är vad som gör det här så vackert. ”Reroute to Remain” var skivan där Anders Fridén fullt ut tog steget till att göra mer än bara skrika och i folkmusiksminnande Metaphor blir han helt utlämnad till lyssnaren. Han sjunger helt naken framför ett lågmält komp och några fioler. Man verkligen hör hur tveksamt, nästan lite otäckt det är och det skänker en extrem känsla till låten.

33. Bottled (från Soundtrack to Your Escape, 2004)
”Den obligatoriska tretaktslåten” kallade dåvarande trumslagaren Daniel Svensson den här melodin när jag intervjuade honom i samband med skivsläppet och visst är den lite udda, men det svänger något infernaliskt, ett klassiskt In Flames-solo är på plats och refrängen är i allra högsta grad trallvänlig.

32. The Jester Race (från Jester Race, 1995)
Den monotont upprepade sångslingan i refrängen smittar och de tunga riffen avlöser de insmilande gitarrslingorna. Typiskt In Flames anno 90-tal. Typiskt jättebra.

31. Where the Dead Ships Dwell (från Sounds of a Playground Fading, 2011)
Vid det här laget hade In Flames verkligen hittat och förfinat sitt stuk intill perfektion. Kanterna är mer välpolerade än under karriärens första 15 år, men grundreceptet ändå detsamma. Singeln förs framåt av ett obevekligt groove och refrängen är riktigt snygg. Men bäst av allt är såklart solot, ett fantastiskt stycke musik även för oss som ställer oss i allra högsta grad tveksamma till gitarrsolon.

30. Dead Alone (från Soundtrack to Your Escape, 2004)
Ett av de lite bortglömda spåren från ”Soundtrack to Your Escape”, det har liksom drunknat i många av de publika hitsen som skivan levererade. Helt oförtjänt, för det här är en oerhört driven dänga med en känslosam refräng som kanske inte är den lättaste att tralla med i, men definitivt omöjlig att inte digga.

29. Transparent (från Reroute to Remain, 2002)
När ”Reroute to Remain” släpptes var det här ett av störningsmomenten. Jag var inte helt övertygad från början. Det kändes på något sätt lite för modernt som om den riktiga IF-ådran skalats bort till förmån för ett hippt crunchigt och amerikaniserat sound. Som om lite för mycket inspiration hämtats från exempelvis turnékamraterna Slipknot. Så här i efterhand är den tankegången omöjlig att förstå. Det här är ju briljant.

28. Man Made God (bonus spår från Colony)
När de första mobiltelefonerna med kamera dök upp och det var inne med polyfoniska ringsignaler lade jag in den här dängan manuellt i min Nokia. Det lät givetvis anskrämligt, men det var det bästa som gick att åstadkomma och en bra låt är alltid en bra låt, eller hur? Återigen är vi där med In Flames och instrumentala hits.

27. My Sweet Shadow (från Soundtrack to Your Escape, 2004)
Har ni varit på en In Flames-konsert har ni avnjutit den här. Låten som blivit den gjutna slutpunkten i bandets liverepertoar. En i grunden ganska oortodox liten sak, men som fyller sitt syfte i allra högsta grad. Miljoner och åter miljoner har bränts på pyroteknik för att ackompanjera detta avslutningsnummer på utomhusscenerna.

26. Dawn of a New Day (från Reroute to Remain, 2002)
Nog för att det är melodier och pang på rödbetan-riff som alltid varit In Flames grej, men det blir ofta intressant när de kliver lite utanför sina ramar, men ändå håller stenhårt i vad de är. Mer dramatiskt än så här har gänget förmodligen aldrig låtit. Tufft och mörkt trots akustiska gitarrer, svårt att få att funka men här görs det med bravur.

25. Dead Eyes (från Siren Charms, 2014)
Bland många halvmisslyckade experiment på svårmodiga ”Siren Charms” dolde sig ändå en storartad arenadänga i form av Dead Eyes. Att den inte blivit en stående favorit i liverepertoaren är fram till dags datum en oförklarlig gåta.

24. Only For The Weak (från Clayman, 2000)
Tyskarna på skivbolagskontoret hos Nuclear Blast blev alldeles till sig när det unga gänget osnutna göteborgare kom dragande med den här. Inte så konstigt, de har ju en näsa för metalhits där och att Only For The Weak blivit den låt som de allra flesta förknippar med bandet är inga konstigheter. En fullkomligt älskvärd studsmatta varje gång den spelas live, hur uttjatad den än må vara.

23. Clad in Shadows ’99 (nyinspelning, ursprungligen på Lunar Strain -94)
Ursprungligen låg låten med på ”Lunar Strain” från 1994 och det är väl inget fel på den versionen (som är den som ligger med i playlisten eftersom nyinspelningen inte finns på Spotify), men bandet gjorde ett gäng år senare en fläskigare nyinspelning av låten som bonusspår till en asiatisk utgåva och det är den versionen som förärar den en plats så här långt upp på listan. Där snackar vi riktig fullträff. Hör bara:

22. Liberation (från Sounds of a Playground Fading, 2011)
In Flames och ballader har vi varit inne på och här löpte orkestern hela vägen ut. En vattendelare bland många fans, men om ni frågar mig en i allra högsta grad njutbar avslutare på skivan.

21. Black & White (från Reroute to Remain, 2002)
Ilsket riffande och en minst lika ilsket frustande Anders Fridén mynnar ut i en storslagen refräng som sätter sig. Lägg till det riktigt delikat trumspel och ett av In Flames mer underskattade spår från skivorna som kom under 00-talet är ett faktum.

20. Evil in a Closet (från Soundtrack to Your Escape, 2004)
Sakta stegrande ballader, hårdrocksband brukar av någon outgrundlig anledning vara väldigt bra på det. Det gäller även In Flames, men göteborgarna lyckas för det mesta dessutom vara det utan att det blir smetigt. Evil in a Closet är ett ypperligt exempel. Gitarrslingan är magisk och när låten stegrar sig i den ambivalent fin-aggressiva refrängen är det gåshud.

19. Cloud Connected (från Reroute to Remain, 2002)
Om Only For The Weak har någon konkurrent när det kommer till att vara ett karakteriserande trademark för orkestern är det förmodligen Cloud Connected. Konceptet, dramatiskt intro, tungt riff, smittande refräng fungerar utomordentligt och att det blivit en livefavorit är föga förvånande. Screamers över huvudet på publiken i Frihamnen 2008, oh my god…

18. Delight and Angers (från A Sense of Purpose, 2008)
Det var ett tag där under 2000-talet som det tycktes som att In Flames inte kunde skriva annat än hits. Som att vad de än gjorde slutade med en refräng som letade sig raka vägen in i skallbasen och sedan envetet höll sig fast. Delight and Angers var ett av de där spåren, för kom igen, refrängen, vem i hela fridens namn kan värja sig mot den?

17. Drifter (från Reroute to Remain, 2002)
Öppningskvartetten på ”Reroute to Remain” med titelspåret, System, Drifter och Trigger kvalificerar sig samtliga här uppe på den övre delen av listan. De är magiskt vassa och skiljs egentligen bara åt av min egen dagsform. Drifter är den aggressivaste av de fyra smockorna, men utan att tappa den intrikata melodikänslan. Headbang-vänligt så det förslår. Smeker och slår samtidigt. Ni fattar.

16. Take This Life (från Come Clarity, 2006)
När ”Come Clarity” skulle till att släppas hade skivbolaget abonnerat Storan vid Avenyn i Göteborg för att förhandsspela plattan för pressen. Journalisterna influgna från olika hörn i Europa bara gapade. Återigen praktiserade In Flames tricket att öppna en skiva med sin hårdaste bit, men den här gången tog de saken till perfektion med en aggressiv käftsmäll pimpad med älskvärd stadionrefräng. Inte konstigt att den blivit en publikfavorit.

15. Ordinary Story (från Colony, 1999)
Det är något visst med duon ”Colony”/”Clayman” som runt millennieskiftet verkligen visade att In Flames var överlägsna i svängen på det de gjorde då, men samtidigt lade grunden för det som skulle komma sen. Ordinary Story kan vid en första ytlig lyssning framstå som just ett ”vanligt” In Flames-spår från den tiden, men allt som senare skulle bli så hyllat finns där. Bländande.

14. Come Clarity (från Come Clarity, 2006)
”I want you to lead me”, ord som kan framstå som allmängiltiga, speciellt om de är formulerade på engelska av någon som inte har det som modersmål, kan plötsligt bli så oerhört viktiga om innebörden bakom dem kommer i ljuset. Anders Fridén skrev låten till sin dotter, det gör den här vackra balladen oerhört stark. Utan tvivel en av gruppens allra vackraste.

13. Swim (från Clayman, 2000)
Tvillingen Ropes har vi avhandlat tidigare, Swim var föregångaren och är det starkare av två riktigt vassa spår. Jag är oerhört svag för melodislingan och sjögångsriffet som leder låten. Ett mycket tydligt exempel på när det svåra blir till det enkla som blir lysande.

12. System (från Reroute to Remain, 2002)
Det tog ett tag innan de här polletten ramlade ner, det måste jag medge. Från början kände jag att det var lite för enkelt, bang rakt på bara och med en refräng som nästan kändes lite malplacerad. Men System är en låt som växer, som bevisar sig med tiden och som har åldrats med enorm värdighet. Mellanspelet där trummor, synthar och pyroteknik tillåts samspela är magiskt.

11. Bullet Ride (från Clayman, 2000)
In Flames har till dags dato släppt 12 album, från dessa har inte mindre än sex av öppningsspåren letat sig in på den här topp 50-listan. Det säger ganska mycket om bandets osvikliga förmåga att skriva och välja ut starka öppnare. Bullet Ride sätter tonen för ”Clayman”, plattan som enligt mig är magnum opus i diskografin. Rakbladsriffet som öppnar lämnar inga andra alternativ än att älska låten…och skivan.

10. Trigger (från Reroute to Remain, 2002)
Förändringarna var inte särskilt stora, men det finns ändå en gräns mellan ”Reroute to Remain” och ”Clayman”. Under de två år som passerat mellan plattorna samlade gruppen mod nog att kliva lite utanför den gängse hårdrocksramen och faktiskt flörta lite med vad som skulle kunna kallas för modernt. Bandmedlemmarna förklarar det gärna med att de bytte studio, från Fredman till Dugout, men riktigt så enkelt var det inte. En så refrängstark semihit som Trigger hade orkestern aldrig skrivit tidigare.

9. Colony (från Colony, 1999)
Titelspåret från 1999 års verk snuddar nästan vid något, jag ska inte kalla det symfoniskt, men lite mer utsvävande än vad många av gruppens andra låtar vid den här tiden gjorde. På ett väldigt positivt sätt. Colony har många bottnar som gör att man återupptäcker den i stort sett varje gång den råkar åka på, vilket är ett väldigt positivt drag.

8. Sounds of a Playground Fading (från Sounds of a Playground Fading, 2011)
Sakta, sakta vaggas man som lyssnare in i säkerhet av härliga gitarrharmonier innan en tjusig uppbyggnad mynnar ut i vad som snarast kan betecknas om att det blir ”åka av”. Vi snackar ett alldeles perfekt öppningsspår med alla sedan tidigare omnämnda In Flames-ingredienser och ännu en refräng att döda för.

7. Reroute to Remain (från Reroute to Remain, 2002)
Det här är en fullkomligt formidabel öppningslåt som märkligt nog aldrig blev en riktig fanfavorit. Uppfordrande riff mynnar ut i en klassisk In Flames-melodi och en inspirerad Anders Fridén spottar sångfraserna omkring sig. Låt gå för att refrängen inte är riktigt så omedelbar som i många av de andra låtarna som har gått och blivit hits, men jag klarar inte att ducka den. Snyggt hantverk.

6. Free Fall (från Reroute to Remain, 2002)
Man kan tala om Trigger, man kan tala om titelspåret, man kan tala om Drifter, System eller Cloud Connected, till syvende och sist är det ändå ett av spåren undangömda lite anonymt i plattans slut som är det förnämligaste. Refrängen smittar, den lunkande uppbyggnaden är briljant och jag fullkomligt älskar ”speldosan”.

5. Crawling Through Knives (från Come Clarity, 2006)
Crawling Through Knives var tilltänkt som titelspår från början, men fick i slutändan stå tillbaka för betydligt mer catchiga Come Clarity. Det var nog lika bra, för i ärlighetens namn är det en ganska otymplig titel. Vad man däremot inte kan ta ifrån det lilla smycket är att det är skivans vassaste låt. En ganska lättillgänglig liten sak med en smittande allsångsrefräng som låtskrivarna intrikat väntar över en minut innan de släpper loss.

4. Pinball Map (från Clayman, 2000)
Det finns en pinsam musikvideo till den här låten där Daniel Svensson sitter och trummar på någon jävla trädgren (budgeten var väl inte så stor på den här tiden), men det är förmodligen också det enda negativa som finns att säga om den. Mer direkt rakt på sak än så här har In Flames aldrig varit. Mer tydlig kan formeln förmodligen inte bli. Året var 2000, In Flames visade att de redan hade allt.

3. Scorn (från Colony, 1999)
Det var kärlek vid första öronkastet. Mitt allra första möte med In Flames skedde i samband med att Scorn fanns med på någon samlingsskiva från Sound Pollution. Jag blev omedelbart drabbad och det blir jag fortfarande varje gång jag lyssnar. Det bara smäller, det bara slår gnistor, ”Touch”!

2. Square Nothing (från Clayman, 2000)
Jag kommer nog aldrig tatuera mig, men det fanns en tid när jag på allvar lekte med tanken att föreviga refrängraderna ”Spent some quality time with the demon of mine/I like the way you struggle but you know I’m here to win” någonstans på kroppen. Förmodligen mer för att jag gillade låten än för att det i grund och botten är en briljant text. Det säger ganska mycket om hur viktig den här låten är för mig. Square Nothing bjuder dessutom på de snyggaste gitarrharmonier In Flames någonsin komponerat.

1. Embody the Invisible (från Colony, 1999)
Ni vet när man sätter på en skiva för första gången (så som man gjorde när Spotify inte ens var påtänkt en gång i tiden) och blir fullständigt mållös, fullständigt knockad av det första som kommer ur högtalarna. Det var exakt vad som hände med Embody the Invisible. Det händer fortfarande. Ibland är jag beredd att argumentera för att musik inte blir bättre än så här. Gitarrerna som leder låten är så fenomenalt snygga att jag häpnar. Det finns inte ord att beskriva briljansen, det är bara att lyssna.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras