First Aid Kit
Popaganda
2014-08-30

När Johanna Söderberg slänger våldsamt med håret och stampar som en besatt i scengolvet ser hon ut som en väldigt överspelande black matel-keyboardist. Minus corpse paint då förstås.

Det ser ganska larvigt ut. Men är ändå en sådan där detalj som fastnar i minnet. Som dröjer sig kvar.

Av den enkla anledningen att First Aid Kit annars är så oerhört anspråkslösa. Så finstämt lagom att framträdandet planar ut och tenderar till att bli ospännande. Överraskningarna är obefintliga.

Popaganda-framträdandet är annars proffsigt ut i fingerspetsarna. Kompbandet är lyhört, duon har fått med sig stråkkvartetten Stockholm Strings upp på scen som extra ackompanjemang och att systrarna Söderberg sitter på några av landets förnämsta röster är knappast någon hemlighet vid det här laget.

Att det inte riktigt räcker är naturligtvis ett tecken på att förväntningarna är skyhöga.

Duon må vara hur sönderkramad som helst av en enig kritikerkår, när de står där på Popagandas största scen inför ett gigantiskt publikhav blir det ändå påtagligt att det rör sig om två drygt 20-åriga musikanter från Svedmyra och inte fullfjädrade världsstjärnor.

First Aid Kit är förstås fantastisk lyssning hemma i soffan, men i liveformatet blir låtarna lite mer avslöjade. Först och främst gör de sig naturligtvis garanterat bättre i en intim konsertlokal än på en gigantisk festivalscen, men på Popaganda tenderar flera av låtarna dessutom att bli transportsträckor. Det där som gör riktiga klassiker saknas.

Men kanske är det just det som gör att de låtar som kommer bli framtida klassiker lyfter. När First Aid Kit verkligen är bra, ja då är de helt glimrande. Jag tänker då närmast på versionerna av The Lion’s Roar och Master Pretender som lyfter mot himmelen på ett så förtrollande sätt att man tappar kontrollen om både tid och rum.

Där och då är två systrar från Svedmyra det viktigaste i hela världen.

Men som sagt, proffsigt räcker inte hela vägen för att ro en hel konsert i hamn. First Aid Kit är inte världens åttonde underverk.

I alla fall inte än.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras