Vad händer egentligen med festivalklimatet i en tid av Spotify, Youtube och influencers? Finns återväxten av festivalbesökare?
Det är en ytterst befogad fråga när festivaler tvingas lägga ner och klientelet på dem som finns kvar blir allt äldre.

– Kommer våra barn inte ha några festivaler att gå på?

Frågan väcks av en herre i sällskapet över ett gäng ölbuteljer på Park Sounds i Huskvarna Folkets Park och den är ytterst befogad.

Vi är ett ärrat sällskap åldrande herrar med år och åter år av kuskande till olika festivalområden som från olika delar av riket gjort trippen till Huskvarna för sommarens årliga festivalkickoff och reflekterar över festivaler som vi sett passera revy.

Hultsfred, Siesta, Arvika, Peace & Love, till och med Bråvalla. Alla har de på ett eller annat sätt gått från blomstrande till att tvingas bomma igen.

Park Sounds den här våren känns inte lika välbesökt som arrangemanget för ett år sedan.

En blick runt omkring festivalområdet visar dessutom likformighet.

Den absoluta merparten av klientelet är precis som vi…åldrande, ordnade och förvisso lyckliga, men inte alls lika många som på festivaler på ”den gamla goda tiden”.

Jag vet inte, men det känns som ett tydligt kvitto inte bara på att en festivalkarta, utan en hel bransch, ett helt sätt att upptäcka och uppleva musik håller på att ritas om.

Vid sidan om skenande gager och all annan ekonomi som får festivaler att krevera är en viss oro för att återväxten av festivalbesökare inte finns också befogad.

De som är på plats på Park Sounds är förstås dedikerade. Det känner med Säkert! när hon säger att Dian Fossey kan komma för nära och bli lite jobbig så hon blundar under framträdandet, de har väntat i tre långa år på att Cult Of Luna äntligen ska spela i Sverige igen och de har överseende med att Kite bara spelar långsamma låtar och att Teddybears kommer med minst hälften av sin arsenal förinspelad för att det är så kul att titta på spektaklet.

Till och med något så trendkänsligt som Junior Brielle funkar på den mogna publiken. Det är förmodligen fler än undertecknad som i tysthet myser en aning över att frillor som hämtade från 90-talets skolfoton kan fungera på en scen igen.

Park Sounds är ett gemytligt arrangemang med en gemytlig publik. Men det lockar inte så många som det verkligen borde göra.

Frågan kan vara hårt formulerad, men är festivaler så som vi kände dem ett utdöende fenomen?

Samtidigt går nischfestivaler som Sweden Rock och Summerburst fortfarande bra. Kanske ska problemställningen snarare formuleras om det är ”blandfestivalerna” som är utrotningshotade.

Man går inte i samma utsträckning och upptäcker ny musik som Lion (wow!) Maidavale och Queen Zee på en liten scen i Huskvarna Folkets Park längre. Den typen av upptäckter görs i Release Radar på Spotify numera. På gott och på ont.

Är man genuint musikintresserad är lineupen på Park Sounds ett smörgåsbord av läskande kvalitet, men en och en lockar inte akterna tillräckligt många som tycker att det är värt att betala en heldagsbiljett bara för bandet på egen hand och sen få nya eventuella upplevelser på köpet.

Det är inte så mycket att tjura över det. Man kan vara nostalgisk och hänga läpp över att festivalscenen som vi en gång kände den helt håller på att stöpas om. Eller så får man gilla läget och försöka göra något bra av det istället.

Det blir uppenbarligen svårare och svårare att få något splittrat att funka. Det innebär att fingertoppskänslan, ni vet den där som en gång gjorde Hultsfred till något så fantastiskt och som var symbol för Park Sounds föregångare Popadelica, kommer att bli viktigare än någonsin.

Kan bokarna ha den.

Då hoppas jag att vi åldrande festivalrävar kommer kunna skicka våra barn på festival även i framtiden.

Då kommer återväxten fortsätta finnas.

Visa det här inlägget på Instagram

Teddybears #parksounds

Ett inlägg delat av Drefvet (@drefvet)

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras