Regn och rusk på dag två av Festival del Mar dock med flera spännande akter i sikte så som Södra Sverige, Pascal och The Tarantula Waltz – men dagens Guldöra kommer att stjälas av ett helt annat band.

Lika trevligt väder som SMHI lyckades frammana under fredagen, lika bedrövligt väder skickas som kompensation till Festival del Mars dag två. Det blir aldrig ens en debatt inför avfärd om regnkostymen skall lämnas hemma eller inte utan erfarenheten av göteborgskt skärgårdsrusk leder till att vadardräkten plockas fram för att säkra någon form av torrhet under dagen. Mycket riktigt blir inledningen en kaskad av klassiskt ”regn-från-sidan”-väder som tilltar i styrka. Det är knappast kul för inledande akter som Ill Wicker, Elina Ryd eller Anti Pony att försöka undvika sidoregnet in över scenen – samtliga monitorer samt ett finfint exemplar av Oberheim simmade omkring vid scenkanten. Scenkantsfigurerna Thea Åslund och Emil Ridderstolpe i Ill Wicker, som fick utstå det tunga vattenartilleriet, såg relativt blöta ut redan efter ett par låtar. Det är på intet sätt några svaga framträdanden – Ill Wicker är en riktigt trevlig bekantskap – som försöker råda bot på regnet men den något väderorutinerade publiken håller sig på torra land, i sina tält eller under taket i matområdet istället för framför scenen. Eländet når sin kulmen under ett briljant framträdande av Holy Now då de elektroniska kretsarna fått nog och sonika slutar att fungera. Det är dock inga vanliga ljudgrabbar bakom mixerbordet, här snackar vi ljudteknikens motsvarighet till Ernst Kirchsteiger som med mycket kunskap, stor fantasi och byggarlusta lyckas knävla ihop elektroniken med minimal tidsförskjutning – fantastisk insats, all heder – samt få upp Holy Now på scenen igen som kör vidare med ett extra aggressivt indiepopset. Fantastiskt bra!

De inledande fyra akternas regndans verkade dock ge effekt. Den värme som skapades av banden samt den lilla publiken framför scen räckte uppenbarligen till för att generera tillräckligt stora luftrörelser för att medge ett lokalt högtryck. Regnet upphör, vinden avtar och folket strömmar till i stora massor. Upplevelsen är att det dessutom är fler på plats idag än under gårdagen. Möjligtvis hade folk tröttnat på att behövas utstå ännu en Håkan Hellström-spelning på fastlandet och såg en flyktchans till Asperö; troligtvis medförde också rapporterna från dag ett att rödvinspöbeln hittade ut till färjeläget i Saltholmen. Slående är dock stämningen. Folk är attans glada och nöjda över den konstgjorda förlisningskänslan som infinner sig med ö-livet. Nya kontakter tas på löpande band och skribenten själv hamnar i sällskap av ett gäng lokalboende stockholmare som prisar Festival del Mar på gränsen till det osunda. Eftersom regnet förkortat tiden för ö-romanser befolkas också strandkanten av en större skara folk, som brukligt vid festivaler utlovar någon form av kontakt via sociala medier vid hemkomst.

Som mycket riktigt påpekades av medhavd fotograf vid ett flertal tillfällen förflyttade sig molnen i sådan takt att regnet försvann helt innan det var dags för Trubbel. ”Jävlariminlåda” skriker killen bredvid på bred göteborgska redan efter halva första låten när Steffe Steril fräser och väser fram Trubbelska visdomsord över publiken. Efter att ha avfärdat Trubbel som ännu ett i raden av svenska punkband återtas genast alla former av uttryck som ”standardpunk”, och jag finner mig t.o.m. som aktiv deltagare i allsången till både ”Här kommer Trubbel” och, framförallt, ”GBG City” vilken aspirerar på att bli Göteborgs nya stadssång. Härmed går vi också bortom kvällens guldstatyett för att lyfta upp Trubbel som festivalens live-vinnare. Folk rullar runt i den numera täta publiken och när dessutom en före detta elevs far gör ett hyfsat försök till crowdsurfing åldern och benskörheten till trots, blir det uppenbart vilka krafter som Trubbel väcker till liv. Vi tackar för en lysande spelning!

Kroppen hinner knappt svettas av eller lugnas ner innan Södra Sverige med Mattias Alkberg i spetsen äntrar scenen och har den något otacksamma uppgiften att överträffa alternativt tangera Trubbels bedrift. Självklart en helt omöjlig uppgift men fortfarande en riktigt bra spelning – Trubbel var helt enkelt på en annan nivå. Efter att ha följt Alkbergs karriär under många år med en musikalisk utveckling som gått mot det lugnare hållet tillsammans med kompbandet Nerverna, med mellansnack i form av hemkomponerad poesi, blir Södra Sverige en rejäl käftsmäll. Det är stökigt som attans och även om många ur publiken sparkar loss stövlarna som mest till ”Yrke: Mördare” så blir det som allra trevligast när ett par alster från den två år gamla ep:n ”Punkkungen” dyker upp. Alkberg är uppfräschande förbannad – på allt! Tänk tjurfäktningstjuren som lyckats spetsa matadoren men inte är nöjd. Inte ens under Bear Quartets bästa dagar och det första besöket på en stökig tillställning 1993 har Alkberg fräst fram besvärjelser med samma frenesi. Hade det funnits mentometrar tillgängliga är jag övertygad om att publiken skulle tryckt ”Ja” på frågan om Alkberg bör satsa sina framtida slantar på Södra Sverige framför sin solokarriär. Själv letar jag fler Södra Sverige-spelningar i konsertkalendern och en möjlighet att få se dem ”i fred” från Trubbel.

Glädjen efter två raka toppspelningar sprider sig som en löpeld bland besökarna och Festival del Mar förvandlas till ett kollektiv av vänner som efter festivalens slut troligtvis har yttrat sig i flera nya, okända vänner i sociala medier som levererar trevande förfrågningar om hur vänskapen uppstod. Som grädde på moset har också den veganska grytkillen vis av gårdagens erfarenheter laddat upp ett matberg för dagen och en släng av grytsleven hinns med innan Pascal skall gå på scenen. Tyvärr har schemat för kvällen förändrats vid denna tidpunkt varför normalt folk, så som undertecknad, med ena foten i den för-digitala eran och frihet från smartphoneberoende missat uppdateringen. Detta drabbar dock inte Pascal som spelar på utsatt tid.

Pascal har legat varmt om hjärtat sedan albumet ”Galgberget” lämnades ut i skivhyllorna 2008. Framförallt har de raka och enkla texterna samt Sveriges gladaste trummis, Mimmi Skog, satt ett rejält avtryck i det personliga musiklandskapet. Det skall dock tillstås att väder och vind i kombination med nya bekantskaper i publiken – som sig bör när bjuds på gratis pilsner – gör att fokus inte är på topp under hela spelningen. Som brukligt är Pascal bra – annat får aldrig påstås – men effekterna av Trubbel och Södra Sverige börjar ta ut sin rätt. Självklart är kroppen inställd på automatiska reflexrörelser så fort det dyker upp låtar från ”Galgberget” och som gammal trummis blir man alltid extra glad därtill när det bankas med sådan glädje på alla slaginstrument på scen. Pascal levererar som brukligt och frontfigurerna Manuela och Isak är i kalasform men skribentens konsertlusta har avtagit efter halva spelningen och resterande delen av kvällen spenderas på ljugarbänken med alla trevliga människor. Faktum är att de senare spelningarna av The Tarantula Waltz, New Feelings och, troligtvis, Donnie Castle – vi hade dock hunnit försvinna med sista båten hemåt – drabbades av avfolkningsfenomenet där besökarna hellre föredrog varandras sällskap i matområdet eller framför DJ-båset än framför scenen.

Avslutningsvis skall alla som är engagerade i Festival del Mar ha en enormt stor eloge för arrangemang, lokalisering, musikval, matställen, camping, atmosfär osv. Detta var i överkant kul och trevligt och ni har fått en återkommande besökare. Förutom arrangörernas insats så skall också besökarnas inställning framhållas. Maken till trevligare inställning, attityd och sociala färdigheter får det letas efter. När de flesta andra festivaler lider av besökarnas moderiktiga fisfärdighet och arrangörers pretentiösa bandval som matchar dess besökare, uppvisar folket på Festival del Mar en gränslös vänskapande förmåga. En riktig kalastillställning ur samtliga bedömningsaspekter – skit i vädret, det hjälpte stämningen på traven! – och en festival värd fler besökare i framtiden. Kör på!

               

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras