Ö-festival i Göteborgs skärgård, isolation från fastlandet i sann Robinson Crusoe-anda och en finfin blandning av band och artister på dansbanan vid Korshamn sisådär 15 minuters apostlahästande från färjeläget. Vad kan gå fel? Drefvet-fotograf Martin Wilson med undertecknad i släptåg landar på Festival del Mar, en fantastiskt mysig och trevlig tvådagarstillställning på lilla Asperö.

Trots en hyfsat fin svit festivaler har Festival del Mar hamnat något i skymundan även om både band och festivallokal kvalificeras in i festivalernas högsta myspyskategori.  För sjätte raka året anordnas tillställningen på Asperö dansbana i Korshamn, där möjligtvis en och annan ö-bo genom åren svängt sina lurviga samt fått sin första sträckning, troligtvis dock till helt andra toner än vad som hördes denna sista helg i juli.

Förutsättningarna inför avfärden från en sunkig lägenhet i Kville på Sveriges tredje största ö Hisingen kunde inte vara bättre. Drefvets representanter vaknade på sina bästa humör efter en trevlig planeringskväll på stan med bl.a. The Hellacopters på Liseberg samt till ett uppmuntrande Göteborgsväder som signalerade sol och +24° utan regnrisk; efter moget övervägande lämnas följaktligen regnkläderna hemma. Efter en halvtimmes tågvagnstur till fastlandets sista utpost, Saltholmen, kommer också den stora kollektivstrafiksoron om överbelamrad båttur på skam omgående. Uppenbarligen är festivalpubliken inte intresserad av att ta sig in till den första hemliga akten; istället utgörs båtkön av artister med enorma instrumentparker som med stor kraft och möda skall ta sig ut mot Asperö. Det är dock fantastiskt snyggt organiserat av arrangörerna som möter upp med fyrhjuling och släpvagn samt fri pilsner på vägen ut till festivalområdet för banden – kalas! Resan till Asperö är dessutom kort och tar enbart en kvart då färjeläget Asperö Norra är första anhalt på väg ut i Göteborgs skärgård. Som många göteborgare är även skribenten ö-romantiker och tråkar ut fotografen på vägen upp med väsentlig information om skärgårdsarkitektur, tillåten storlek på sjöbodar samt en och annan förljugen skröna om ö-livet i övrigt.

Det är dock en del trampande bort till festivalområdet – promenaderna tillbaka till färjeläget om nätterna upplevs aldrig som lika långa lustigt nog – varför vi tappar fart under den arkitektoniska bildningsprocessen. Emellertid uppvisar ö-borna sällan skådad hjälpvillighet och pekar åt tre olika håll varför vi slutligen hittar till festivalområdet (troligtvis gick många fel varför vägen var snitslad inför dag två).

Festivalområdet är som en uppenbarelse. Intryckt i en – för att använda ett geologiskt uttryck – sprickdalsglänta med en bergssida som ljudvall på vänster sida om festivalområdet och dansbanan samt ett låglänt område 100 meter i motsatt riktning vilket är pyntat med matstånd/mathusvagn och sittplatser under tak med havsutsikt, blir det en perfekt balans mellan scen- och matområde; tappas lusten för spelningar fanns möjligheten att sätta sig i matområdet utan att störas av hög volym från scenen. Ett par hundra meter i fortsatt sprickdalsriktning till höger om scenen återfinns camping och toalettfaciliteter. I sammanhanget bör det nämnas att trots campingens litenhet – lagom för festivalstorleken – så fanns möjligheten att vakna upp till havsutsikt då den största delen av campingen var belägen vid en havsvik. Folk lär ju återkomma enbart för campingens skull nästa år. Summa summarum av ö-settingen är helt klart ett A på betygskalan, med flera stjärnor i kanten. Det är förvisso något svalt då hela området befinner sig i skugga samt att en rejält frisk skärgårdsbris knottrar till huden men det skall snarare ses som brist på underhudsfett och allmänt dåligt klädval, möjligtvis också bristen på sjöbuseerfarenhet. Detta kommer dock rådas bot på ju högre vinbibsdensiteten blir under kvällen.

Dagens första akt äntrar scenen i samband med ljudet av burkpilsneröppning – medhavd dryck var ett måste och också påtalat av arrangörerna. Arvid Nero i sällskap av gitarrkollegan Gabriel Castro bjuder den än så länge lilla skaran publikpöbel på en perfekt, mjuk inledning på dagen. Möjligtvis försvinner lite av ljudet i vinden – ljudteknikerna gjorde i övrigt i fantastiskt jobb, särskilt dag två med regn och tekniska problem som utmaningar – men gitarrpopens mjuka sound räcker till en tupplur för skribenten, sittandes på bänken framför dansbanan. Det är också andra band som i första hand står i fokus där inlyssningsnivån och kunskap om musiken är klart bättre men det är väl värt att påpeka att samtliga band, så även de som bara avlyssnades för att möjligheten fanns, genomförde bra spelningar. Det gäller i högsta grad för skribenten nya band så som Det Stora Monstret, Kajsa och Malena med en superproffsig och överraskande bra spelning som ”avvek” musikaliskt från övriga band, brittiska garage- och shoegaze-inspirerade The Underground Youth med exakt likadana läderjackeoutfits – årets bidrag till en post-modern dansbandskostymkänsla – samt ett flertal band som för dagen föll utanför inlyssningsradarn (men som numera finns i en Spotifylista). Dag ett var däremot på förhand redan utmålad att handla om två spelningar – Slowgold samt Twin Pigs (School 94, jag har sett er för ofta och föredrog att småsamtala med ett trevligt Stockholmsgäng som bjöd på vin och Asperö-anekdoter – ber om ursäkt).

Slowgold var något som förväntades vara bra, två tidigare spelningsbesök varav ett i Linköping under våren i år låg bakom dessa förväntningar. Amanda Werne är dessutom på strålande humör redan när hon anländer till festivalområdet med sitt crew och något senare blir vi t.o.m. något oroliga när vi ser gitarristen lulla omkring i matområdet bara några minuter innan spelningsstart med händerna upptagna av burkpilsner samt egenrullad cigarett och se ovanligt avslappnad ut – men som brukligt är det inga problem väl på scen. Kylan som fått varenda ponchobelamrad besökare att ställa sig i horder av kungspingvinskollektiv på dansbanan börjar snarast nedmontera huckledjungeln när en rejält peppad Amanda Werne går loss i gitarrsolon som, trots stort ego, skulle få Yngwie Malmsteen att snacka om efterträdare trots en haltande musikalisk jämförelse. Det är också scenglädjen som ger en omedelbar publikrespons och för första gången under dagen – som numera övergått i kväll – är dansbanan fylld till bristningsgränsen. Det är nästan som mumlet efter kravallstaket fortplantar sig genom ponchohavet men turligt nog fungerar tätheten av vinbibar i publikhavet som fendrar mellan folk. För egen del har dagens utveckling mot musikalisk ”peak eufori” hittat sitt slutmål. ”Det osynliga”, ”Väntar”, Glömska” och, framförallt, ”Karusellen” (här tvistas det dock om ”Karusellen” spelades i verkligheten eller bara skribentens huvud) medger ett och annat primalskrik från en mycket exalterad publik och skribent som nästan får fotograf Wilsons objektiv att krackelera. Responsen från Werne & co i form av perfekta gitarrslingor och uppmuntrande superlativ under en härlig svensk sommarkväll i skärgården skapar förhoppningar om att det inte skall finnas ett slut.

Slowgold ger också upphov till en förbränningsnivå mellan 8 000-9 000 kcal varför det lokala matbeståndet skall prövas. Veganprofilen är tydlig även om det finns ett och annat inslag av vegetarisk mat (var quesadillan dessutom något som föll carnivorer i smaken?). Vi pratar enklare maträtter med väl tilltagna portioner. Den bristande personliga förmågan att avgöra vad som är femstjärnigt eller skulor räddas dock snabbt av gourmander i sällskapet som pratar växtsäsonger, naturlig mylla och solskiftesjordbruk som låter akademiskt korrekt nog för att hamna framför ett matstånd. Beslutet landar på en vegansk gryta för en åttiolapp som mycket väl kunde ha delats i två portioner. Sitter finfint i kistan och smaklökarna håller med. Stor bonus för det generösa tilltaget av veganmajonnäs – ytterligare en ny upptäckt som omgående hamnade på inköpslistan. Utbudet av maträtter är alldeles lagom för publikstorleken. Uppskattningsvis är det aldrig fler än 500-600 personer på dansbanan samt i matområdet samtidigt. Ett bra betyg på restaurangskalan alltså, särskilt att det sällan uppstod längre köer. Den enda smolken i bägaren var att det veganska grythaket satte lapp på luckan relativt tidigt på kvällen vilket förpassade skribenten till en hög veganska kladdkakor.

Det skall också tillstås att många av förmiddagens barnfamiljer till kvällen förbytts mot ett helt annat och mer finkeltätt klientel varför den officiella försäljningssiffra som anges torde vara trolig. Därtill, med tanke på utsikten vid tältplatsen lär en och annan har dröjt sig kvar till solnedgången istället för att hänga på festivalområdet. Här fanns ett gynnsamt läge för ö-settingsromantik och sådant skall inte missas. Själv läxas jag upp av min Friskis & Svettis-ledare för att hållit mig borta under sommaren – skämskudde på – men efter ett ha bjussat på en pilsner beslutade vi oss för att dra ett streck över otyget och ses efter festivalsäsongen någon gång i mitten av november. Samtidigt började det dra ihop sig för kvällens sista spelning – Twin Pigs (Mankind ställe in).

Om upplägget av banden under dagen hade gått från mjuk gitarrpop till helt ok upptempopop så bröt Twin Pigs helt med rådande ljudregler. Nästan omgående hade första hjälten ur publiken genomfört en dubbel mollbergare och kasserat in högsta landningsbetyg av en genomsubjektiv jury. Här duttas det inte med smarta gitarrslingor utan det primära målet är att fräsa fram spott över publikhavet, dock på det positiva sättet då vatten var något som saknades för tillfället. Eftersom F&S-ledaren stod relativt nära passar jag på att göra blandade småhopp men en trasig ankel medger enbart tio sekunders aktivitet, vilket också torde låta rimligt givet den sena kvällstiden, ölgravitationen och skribentens ålder. Även Twin Pigs är en relativt nyupptäckt bekantskap via albumet ”Chaos, Baby!” från förra året varifrån majoriteten av låtarna kommer denna kväll. Det skall dock tillstås att det är ett rutinerat gäng som står på scenen med meriter från Gamla Pengar, Tiger Bell och Besserbitch på cv:t och liveprestationen får Slaget vid Trafalgar att framstå som en tam luciafest på en fritidsgård i Säffle i jämförelse. Jag slutar räkna crowdsurfinginsatser och mollbergare efter siffran tjugo men det är ”tamejfan” en rejält frisk fläkt som utspelar sig på dansbanan vid halv ett-snåret på natten. Om Slowgold var fantastiska så var Twin Pigs fantastiskt fantastiska och kasserar därmed in kvällens guldstaty.

Nöjd med första dagens insatser och något försenade ner till färjeläget tar vi oss hemåt, lyckligtvis utan att passera Andra Långgatan som nedvarvning – fotografens förslag – och landar i hemmets sunkiga vrå runt tresnåret. Det kommer ju en dag imorgon också.

                      

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras