Det sista omslaget är lika briljant som historien i sig i sorglig.

Ett upp-och-nedvänt kors mot en becksvart bakgrund. ”Close-Up Magazine 1991-2019” som enda text.

Den så oerhört inflytelserika hårdrockstidningen blir 220 nummer gammal och tvingas som så många andra nischmagasin kasta in handduken. Det är oerhört sorgligt.

Precis som när Sonic Magazine mötte samma öde och definitivt kommunicerade nedläggningen av papperstidningen under hösten ifjol lämnar Close-Up ett stort, jag skulle säga gigantiskt, hål efter sig.

Djuplodande passionerad musikjournalistik av nördar för nördar har alltid fyllt en funktion. Varit en vital förekomst i den lilla damm vi kallar musiksvängen. Men det verkar inte som att det finns utrymme att ge ut nischade magasin om musik i Sverige. Marknaden är för liten.

 
 
 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Close-Up lägger ner tidningen men fortsätter med båtarna. Det är med den största sorg jag skriver dessa rader: Efter tjugoåtta år lägger vi nu ned tidningsutgivningen. Båtarna och andra konsertarrangemang kommer vi dock att fortsätta med som vanligt. För mig som levt och andats Close-Up i snart tre decennier och prioriterat tidningen framför förhållanden, familj och vänner – jag var inte ens pappaledig med något av mina två barn – är detta en förlust av djupaste mått. Helst hade jag kört på i ytterligare tjugoåtta år, minst, men musikbranschen – och samhället i stort – har genomgått en kolossal förändring sedan jag som tjugoårig beväring startade Close-Up i en skogsglänta i trakterna kring Borensberg. I dessa Spotifytider anses papperstidningar i vissa kretsar vara fullt jämförbara med ånglok, zeppelinare eller faxapparater, vilket har fått till följd att det blivit svårare och svårare att få in annonser från skivbranschen. Eller snarare: att få så pass mycket betalt för annonserna att pengarna täcker våra relativt ringa utgifter. Nästa tillställning blir punkbåten den 28-29 maj 2020, som smäller till med hela sexton akter och för första gången med två scener. Biljetter finns på tallinksilja.se/close-up28 eller på telefon 08-666 33 33. Varmt välkomna! Tack till alla prenumeranter och skribenter för tjugoåtta fantastiska år. ROBBAN BECIROVIC, FÖRE DETTA CHEFREDAKTÖR Hjälp oss beta av några av våra många skulder genom att beställa Close-Ups farvälnummer. Swishar 125 kr ink porto alternativt 250 (STÖD) eller valfri summa (KAMP) till 0707594856. Passa också på att beställa merch och gamla nummer. Sista chansen! Beställ från pren@closeupmagazine.net.

Ett inlägg delat av Close-Up Magazine (@closeup.magazine)

 

Jag har hunnit bli 38 och ska villigt erkänna att jag inte har varit prenumerant de senaste åren. Men har det senaste dygnet läst flertalet skildringar från människor i samma ålder som är väldigt lika min. Intresset och kärleken till musiken finns kvar, men i takt med att det där som kallas ”vuxendomen” inträffat och de vardagliga och jobbrelaterade förpliktelserna blivit fler har inte tiden funnits att hinna förkovra sig i en tidning som kommer i stort sett en gång i månaden (för Close-Up Magazine var inte en tidning man slöbläddrade, den lästes från pärm till pärm). Olästa nummer blev liggande på varandra i lite för stor utsträckning.

Kanske är det mitt fel att tidningen nu går omkull. Till viss del är det naturligtvis så i och med att ett vikande prenumerantantal gjort det svårare att driva runt magasinet. Även om den största anledningen naturligtvis är att det i en bransch där skivor inte säljer och pengarna inte längre flödar har blivit smått ogörligt att få annonsaffären att gå ihop för en nischad nördtidning.

Den mediala utvecklingen och en ny generation av konsumenter med ett helt nytt tankesätt har gjort att tidningen allt mer levat på lånad tid. Det är klart att det är så.

Men spåren tidningen lämnat efter sig i mitt liv går inte att sudda ut. Lika sorgligt som jag tycker det är att en institution försvinner från tidningsställen, lika lycklig är jag över det som Close-Up Magazine under väldigt många år gav mig.

Jag tror att mitt första nummer var #38, med LOK på omslaget (det kan ha varit något nummer tidigare än så också). Jag blev prenumerant i stort sett direkt därefter och var det i en väldans massa år efter det.

Close-Up har varit inkörsporten till nya genrer och öppnat ögonen för väldigt många nya band. Close-Up var en stor inspirationskälla till att jag hoppade på som skribent i (dåvarande) konkurrenttidningen Slavestate Magazine (lagom till deras nummer 4, i oktober 2002). En period i livet som gav mig väldigt mycket och la viktiga grunder för det journalistiska värv jag lever av idag.

Close-Ups till prenumeranter medföljande CD Soundcheck var innan allt vad Spotify hette en guldgruva för att upptäcka musik, även om den med tiden naturligtvis blev överflödig och plockades bort. Det skulle gå att rada upp minnen och upptäckter i timtal om jag bara började.

Fan, jag valde till och med bort Oasis på Hultsfredsfestivalen år 2000 för att istället gå och spana in kanadensiska Kittie på grund av inspiration från Close-Up Magazine.

Jag är en avhoppare (en posör för att använda ett välanvänt hårdrocksvokabulär) som inte fanns med från starten och inte var med hela vägen till the bitter end.

Men med allt som finns i ryggsäcken är nedläggningen precis lika sorglig som det sista omslaget är snyggt.

Nu slutar det precis som det började.

Med lösnummerköp.