Korn
Gröna Lund, Stockholm
2017-08-17

När rutinen är så djupt rotad att till och med en dag på jobbet kan framstå som något lite guldkantat extra, då är det ganska uppenbart att spelglädjen fortfarande finns kvar.

Ingen föreställer sig förmodligen att det är ett Korn i högform som kliver upp på Grönan-scenen och gör sitt livs spelning. Jag kan själv på rak arm rada upp åtminstone ett par tillfällen när jag sett det slå ännu mer gnistor om Bakersfield-orkestern, men det är ändå omöjligt att avfärda den en gång i tiden så innovativa ligan. Korn har inte råd att tappa energin, då skulle dess nedstämt mullrande blykolosser till låtar falla väldigt platt, utan har den i gott förvar.

Jonathan Davies kämpar med en aningen får lågt mixad sångmikrofon, men har ett scenspråk och en karisma som förgyller trots att han knappt pratar med publiken. James ”Munky” Shaffer och Brian ”Head” Welch patrullerar varsin scenflank med så väl karakteristiskt gitarrspel som akrobatiska övningar under de konstant svängande hårmanarna och Reginald ”Fieldy” Arvizu, som på senare år mest transformerats till en skön mysfarbror spaghetti-lindar i vanlig ordning bassträngarna runt fingrarna. Det är hemtamt, det är som det brukar. På ett bra sätt.

Break it dooown…Korn försöker jämna Stockholm med marken. #korn #grönanlive

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Ray Luzier? Ja, han är kort och gott Ray Luzier. Ett monster bakom trummorna.

Det är en spelning i mängden, ett gig som ska göras inför en publik som är ömsom övertaggad, ömsom sockervaddsdäst. Allt sitter djupt rotat i ryggmärgen, men just den imponerande energin är själva nyckeln till framgång för amerikanerna.

För så länge de brinner så mycket att de orkar vara energiska, vilket de helt uppenbart gör, har de ett låtmaterial att hänga upp sin show på som gör dem snudd på briljanta även svagare kvällar.

I en hitparad där det jublas från botten av många hjärtan åt Got the Life, Freak on a Leash, Falling Away From Me, Here To Stay och Blind (herre jösses!) är det samtidigt kul att en värdigt åldrande karamell som Clown bereds plats, att extra-allt-krossen Somebody Someone är med, att Did My Time fortfarande klär i liveskruden och att nyare kompositioner som Insane och öppnaren Rotting In Vain faktiskt står sig riktigt bra jämte de äldre guldkornen.

Korn gör sitt jobb. Ett uppriktigt försök att jämna Stockholm med marken och de verkar ha ganska roligt när de gör det. Det går egentligen inte att kräva så mycket mer.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras