Backstreet Boys
Hovet, Stockholm
2014-03-13

Det börjar inte så bra. Eller för att omformulera. Det börjar som om det är på väg att gå käpprätt åt skogen.

Nick Carter kraxar, A.J McLeans sång sitter inte där den ska och Backstreet Boys inleder med The Call. Ett sorgligt otrohetsdrama där det vaga samtalet hem bara är en ursäkt för att få rulla i sänghalmen med någon annan.

Att budskapet som följer på det blir Don’t Want You Back är kanske inte så konstigt.

Backstreet Boys återvänder till det Stockholm de så innerligt älskar och inleder med att krascha en relation fullständigt.

Men det dröjer inte lång tid innan det verkar som de börjar inse sitt misstag. Incomplete sjunger de med sådan själ att det känns hela vägen upp på Hovets pressplatser.

Det var ett misstag att låta den där relationen glida ur händerna.

”Without you what I’m going to be is, incomplete” sjunger världens genom tidernas bäst säljande pojkband för Stockholmspubliken.

De fem flickidolerna fortsätter reflektera över sakernas tillstånd i schlagerdängan Permanent Stain. Ett vitaminpiller som får publiken att jubla och tro på ångern som de numera lite stelare, lite tröttare, lite charmigare gentlemännen ger uttryck för.

”No one else can teach me how to love again
Cause you left a permanent stain on my heart and I’ve been feeling it”

bsb3Sedan planar det ut. Det blir lite All I Have To Give, lite As Long As You Love Me och sentimentala tankar om kärlek som Backstreet Boys levererar samtidigt som formen och rösterna mer och mer infinner sig. De blickar bakåt och framåt och tycks trivas med sin tillvaro trots allt.

Gruppen sjunger Show Me The Meaning Of Being Lonely smäktande och stående uppe på en tjusig ramp smyckad av videoprojektioner. Men den familjära känslan mellan band och publik och herrarnas självironiskt medvetna uppsyn gör att det börjar kännas mer och mer avslappnat.

Den inledande otroheten tycks vara ur systemet. Det är dags att gå vidare. Det finns en morgondag trots allt. I de videosekvenser som visas medan kvintetten byter kläder berättar de ju rent av att de är sexiga. Allihop. Det finns hopp…

Mycket riktigt händer något. I’ll Never Break Your Heart sjunger plötsligt herrskapet.

Bättre lycka den här gången tänker jag. Men frågorna hopar sig.

Är det samma flamma som kommer tillbaka? Är det en ny kvinna (eller man? eller hen?) som kliver in i historien?

Ingen vet.

Men att något nytt blomstrar går inte att ta miste på.

We’ve Got It Goin’ On, debutsingeln från 1995, förvandlar Johanneshovs isstadion till ett kokande party. Låten som kablades ut innan normen för hur ett slimmat pojkband skulle låta på 90-talet cementerades exploderar och är en udda fågel i sammanhanget. Den sprudlar av optimism. A.J McLean rappar som en besatt. Stjärtarna skakar okontrollerat på läktarna.

Det slår till och med så mycket gnistor att låtskrivaren Herbie (ni som kan er eurodisco minns 90-tals hits som Pick It Up och Big Funky Dealer), som ju står som upphovsmakare till låten tillsammans med Max Martin och Denniz Pop, rusar ner i publiken och fram till scenkanten.

Våren är i luften. Känslorna sprudlar.

Men det blir snabbt slentrian. Med den nya relationen etablerad kommer vardagen snabbare än vad man kanske hade kunnat önska. Backstreet Boys slår sig ner mitt på scenen med akustiska gitarrer och sjunger avskalat i vad som tveklöst är Stockholmskonsertens mest segdragna parti.

När de radar upp a capella versioner av några halvdana låtar är det som disk och tvätt och städning och smågnabb och sex bara på lördagskvällar efter den obligatoriska vinflaskan till tveksam teveunderhållning.

Kanske är inte tvåsamheten jättelatjo trots allt.

Men alla har svackor. Det är klart att det är så. Efter en funderare är saken ganska klar.

Backstreet Boys har existerat som band i drygt 20 år, det är 15 år sedan supersuccéalbumet ”Millennium” släpptes. Med andra ord. Tiderna när man kunde fundera, hoppas på bättre tider, tro på att det kanske dyker upp något ännu bättre runt nästa knut är förbi. Det gäller att ta tillvara på det man har. Att inte trassla in sig i det där uttrycket om att inte se skogen för alla träd.

Bandet tänker till och inser att de är på rätt plats med precis rätt person och att det verkligen är dags att göra ett commitment. Med en superhit från just ”Millennium” – The One – utfärdar man ett löfte.

I’ll be the one, I’ll be the one
Who will make all your sorrows undone
I’ll be the light, I’ll be the light
When you feel like there’s nowhere to run

bsb2Men inget relationsdrama som inte kommer med det oväntade. Innan Backstreet Boys kliver av scenen lämnar de oss med tvivel. I Want It That Way är cliffhangern som får de si så där 5000 personerna (ja, att storhetstiden har passerats med ganska många år manifesteras förstås av att Hovet är halvfullt) i arenan att undra om det ska braka åt skogen igen.

A.J McLean juckar som en besatt mot publiken (som jublar som om det är många som inte vet var de ska ta vägen) som om en ny The Call-glöd har fötts därinne nånstans.

Men nej. När Backstreet Boys pustat ut och återkommer gör de det med besked och ett tydligt budskap. Backstreet’s Back, alright! På rätt spår får man anta.

Everybody (Backstreet’s Back) är en explosiv avslutning med synkroniserad dans (om än lite segare och mindre tajmad än när det begav sig på storhetstiden), dundrande bas och en publikfond som vägrar sluta jubla. Det är nostalgi och att leva i det absoluta nuet på samma gång. Till och med den skäggiga hipstermössan på raden framför mig kommer överlyckligt på fötter.

Relationen mellan Backstreet Boys och publiken har aldrig varit bättre.

När kalaset sedan spiller över i Larger Than Life för de spontant fuldansande åldermännen på scenen är föreställningen fullbordad. Då uppbådas den där känslan som hela den två timmar långa showen tycks ha varit en strävan mot.

Känslan av att kärleken när den är som vackrast är större än livet självt.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras