Jag trodde att jag skulle få vara med om extranummer på riktigt härom dagen. Jag var på Berns och såg Sturgill Simpson och efter en euforisk avslutning med Call to arms ville publiken ha mer.

Att den mustaschprydde amerikanen redan hållit på i två svettiga timmar och att lamporna tändes och bakgrundsmusiken började spelas verkade inte spela någon roll för den otåliga publiken.

Det klappades. Ropades. Stampades i marken. Jag har knappt varit med om en lika engagerad publik tidigare. Och jag tänkte att om han tar med sig bandet och kommer ut på scenen igen nu, då är det ett extranummer på riktigt. Helt spontant, på grund av en publik som inte ger sig.

Det blev inget extranummer. Jag sneglade bakåt och såg ljudteknikern börja rycka kablar ur apparaturerna och strax därefter kom ett par roddare upp på scenen och gjorde det roddare gör. Medan vi rörde oss ut från Berns guldiga salong stod några envisa kvar där framme och klappade och tjoade.

Det var synd, för det hade varit något verkligt speciellt att få se. Det som brukar kallas extranummer numera, att man ”avslutar” för att direkt komma tillbaka och kör tre låtar till vare sig publiken vill eller inte, är ju ett otyg.

Det hade varit pricken över i på en annars fantastisk spelning.