Johan Edlund

Ett av årets riktigt stora pophopp

Elin Bell
S/t
(Sony Music, 2015)

ElinBell_Omslag2Det här är inte musiken som kommer ligga i toppen på alla hajpade listor, som det kommer att samtalas om i de modernaste av forum eller tilldelas några priser när musikåret 2015 ska sammanfattas. Till sitt uttryck är den alldeles för ”vanlig” och lättbegriplig för att åtnjuta den formen av överdriven uppmärksamhet.

Men Elin Bell har den typen av drömsk sångröst som ni gör er själva en rejäl otjänst om ni missar.

Debutalbumet är en sval uppvisning i elektroniskt lunkande pop där sångrösten får ta stort utrymme. Det är Elin själv som bär kompositionerna framåt med sitt uttrycksfulla sätt att formulera sig.

Då skadar det ju naturligtvis inte att flera av de låtar som hon tar sig an och som textmässigt bland annat behandlar ett familjetrauma är riktigt vassa även musikaliskt.

Det inledande spåret Grey Is All har förutsättningar att bli en hit och visslandet i Shooting Words har alla förutsättningar att få en bredare publik på fall. För att då inte tala om ystra Round and Round som även den har hitpotential.

Personligen fastnar jag dock betydligt mer i det avskalade, aningen mer ödesmättade materialet. Bitterljuva When We Turn kan jag bara inte motstå och samma sak gäller balladen The Tide som är smått lysande. Lägg sävliga radiosmygaren Burn The World till den uppräkningen och ni har en trio att döda för.

Samtliga med den uttrycksfulla rösten smärtsamt närvarande.

Elin Bell kommer inte bli det hetaste heta i år, det är inte så hypemaskineriet fungerar, men i min bok är hon ett av 2015 års riktigt stora pophopp.

Missa inte på Where’s The Music!