Pearl Jam lyckades trotsa en trist arenainramning med lekfullhet och en sjuhelvetes massa energi. När Eddie Vedder svingar sig i en glödlampa och dricker vin ur en sko kastas jag tillbaka till tidernas begynnelse.

 

– Det bästa man som förälder kan få höra är att ens barn pratar med barnet som alltid sitter ensamt i hörnet, säger Pearl Jams frontman Eddie Vedder från Friends arenas scen.

Han berättar att han gillar starkt hur sponsorn Swedbank gav bort namnrätten till antimobbningsorganisationen Friends.

Pearl Jams kanske främsta genombrottslåt Jeremy handlar ju om just exakt det, en mobbad pojke som skjuter sig själv inför sina klasskamrater. När Vedder presenterar låten kan han dessutom inte låta bli att ge de amerikanska vapenlagarna en känga.

– Du kan i stort sett gå in på en restaurang och få ett vapen med dig ut efter middagen, a dinner gun.

Och det är just exakt allt det där som från början fick mig att älska det här bandet i början av 1990-talet. Pearl Jam lärde mitt 16-åriga jag att rockmusik kan vara relevant, beröra samhällets viktiga frågor och riktiga problem. Andra kanske har lärt sig av punken eller proggen genom åren. Jag lärde mig av Pearl Jam. Första plattan ”Ten” fick mig kanske inte att fatta det, trots Jeremy, dess mästerverk till låtar slukade mig mer med sina trollbindande melodier och ett spännande sound jag var allt annat än van vid. Nej, det var uppföljaren ”Vs”, som släpptes hösten 1993 med låtar som W.M.A, Dissident, Leash och Indifference, som kom att forma mig både musikaliskt och politiskt för alltid. Mina grundvärderingar, min människosyn och mina val av kläder, allt härrör nog på ett eller annat sätt från Pearl Jams första år. Och i synnerhet ”Vs”.

Därefter har de fortsatt att vara relevanta. De har tagit ställning mot orättvisor, gjort välgörenhetsspelningar, deltagit på stödskivor och etablerat långvarig vänskap med de anhöriga till dödsoffren efter den tragiska Roskilde-spelningen 2000. Och gjort förbannat stark musik.

I juli 2012 gjorde Pearl Jam en bejublad och kritikerrosad spelning i Globen. Jag var inte där. Faktum är att jag – trots att de har satt en så stark prägel – aldrig tidigare sett dem spela.

Efter lördagen den 28 juni 2014 kommer jag alltid att grubbla över varför det skulle dröja så förbannat många år.

Så hur lever då bandet upp till mina förväntningar? Min första spelning med bandet som för 20 år sedan var världens viktigaste?

Jo, det är lite trevande i början. Från det otippade öppningsspåret Release till låt nummer åtta, Why go, står Stone Gossard, Jeff Ament och Mike McCready mest ganska stilla och stirrar nonchalant på sina strängar. Men ungefär i samband med den fenomenala livelåten Corduroy från 1994 års ”Vitalogy” tänder hela Friends Arena till ordentligt. Hela. Både på och framför scenen. Under följande två timmar (av sammanlagt tre) visar Pearl Jam vilket magnifikt och högkvalitativt arenarockband de faktiskt är.

Eddie Vedder, iklädd en Musse Pigg-tröja (precis som Håkan Hellström på Ullevi nyligen), är på sitt allra bästa spexhumör, nästan övertänd. Han luftboxas ut i tomma intet, dricker vin ur en tjejs nysignerade Converse-sko, tillägnar åtminstone två låtar till The Hives och svingar sig över scenen likt Miley Cyrus i en jätteglödlampa som tillsammans med ett lysande skatbo utgör turnéns scendekor.

Han hänger alltså i en vajer med ena handen och sjunger Porch och det känns som att det är musikvideon till Even flow jag tittar på. Som att det är våren 1992 all over again. Samma vitalitet, samma ursinniga hunger, samma tacksamhet. Åh, Even flow förresten. Så fantastiskt!

De 33 låtarna blandas friskt ur bandets förråd, men tyngdpunkten ligger helt klart på förra årets ”Lightning bolt” och de första plattorna. Från ”Ten” spelas faktiskt alla spår utom två (Garden och Deep) och att Alive tillhör ett av de sista extranumren är så klart lika förutsägbart som att ett grabbgäng i 40-årsåldern i arenabaren beställer varsin stor stark och en jäger. Att denna bandets största hit faktiskt överröstar Eddie Vedders sång är faktiskt ingen överdrift. Det är fakta.

Ljudet uppe på läktaren är långt ifrån perfekt, som sig tydligen bör med det här svindyra skrytbygget. Gitarrerna blir brötiga och ett jobbigt eko får det ibland att låta som att en engelsk ligamatch pågår i denna trista och opersonliga betong- och plåtlåda. Men det hindrar ändå inte Seattle-grungens värdigaste överlevare från att leverera en oemotståndligt vacker och finstämd Just breathe eller en version av Baba O’Riley som nästan låter mer The Who än The Who själva.

Och för att inte tala om finalen, en av mina absoluta favoriter: Indifference.

”How much difference does it make?” sjunger Eddie Vedder i kvällens sista refräng.

Om jag bara hade kunnat svara honom och berätta vilken skillnad han och Pearl Jam har gjort.

 

Hela låtlistan:

Release

Sometimes

Elderly woman behind the counter in a small town

Black

Go

Animal

Mind your manners

Why go

Corduroy

Lightning bolt

Red mosquito

My father’s son

Given to fly

Daughter

You

Sirens

Even flow

Green disease

Jeremy

Spin the black circle

Rearviewmirror

 

Just breathe

Oceans

Mother (Pink Floyd-cover)

Once

Supersonic

Sonic reducer (Dead Boys-cover)

Porch

 

Do the evolution

Better man

Alive

Baba O’Riley (The Who-cover)

Indifference

 

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras