Ett par dagar senare, och min aprilskämtsvarningsflagga hade plingat upp. Men nu kom den redan i måndags, och den var på riktigt: Presentationen av den nya ”artistägda” streamingtjänsten Tidal. (Och vem fan har budgeten att anlita Madonna, Kanye, Nicki, Queen Bey, Jay et al bara för ett aprilskämt, hur väl investerade pengar det än skulle vara?)

Jag är verkligen, verkligen för att musikströmningmöjligheter (vilka jag i sig är verkligen, verkligen för) funkar så att de ger skälig ersättning till musikens upphovspersoner. Och jag är för att det blir konkurrens så att tjänsterna blir bättre och ingen sitter på en monopolsituation – även om konkurrensmekanism i det här fallet är så gott som omvänd i jämförelse med den vanliga – här går den till viss del går ut på att vi ska få möjligheten att betala mer för en tjänst snarare än mindre.
Och jag är verkligen för att artister själva äger tjänsten (i synnerhet om det är fler än de som var med på den där presentationen. Är det det?).

Men.
Asså, självgodheten i den här presentationen!
Alicia Keys upprepar inlevelsefullt ”Today is the day”, som om det vore crescendot i Martin Luther Kings ”Jag har en dröm”-tal, och citerar Nietzsche*.
Artisterna skriver en efter en, under andäktig tystnad (sånär som på lite jubel), under ett papper, en deklaration (som på något sätt har med den nya streamingtjänsten att göra) som om det vore den amerikanska oavhängighetsförklaringen.
Madonna langar upp benet på borde, ni vet så där som en gör när en skriver under ett viktigt dokument. Dangermo…, förlåt Deadmau5, och Daft Punk har sina patenterade hjälmar på sig för att liksom stryka under stundens allvar, och Beyoncé har, får jag anta, hittat den perfekta medelvägen mellan scenpersona och vardagskostym i garderoben.

Njae… hur stor min respekt än är för dessa artisters proffessionalitet och talang både som musikskapare och showpersoner så är ju grejen här att det faktiskt inte är showen och artisteriet det främst handlar om (ja, jag vet att Tidal ska innehålla exklusiva videor och annat lull-lull vid sidan av tonerna) – utan Musiken. Melodierna, inte kläderna; ljuden, inte untzuntz-hjälmarna.
Det är nog det som får mig att skruva på mig. Det får mig att inte riktigt kunna ta dem på allvar – hur mycket (överdrivet) allvar de en regisserat in i sin presentation. Och hur mycket de än tar sig själva på allvar.
Även om jag, rent musikaliskt, högaktar vissa av artisterna på den där scenen mer än andra så har jag all respekt (och med ”all respekt” menar jag ”numera en liten gnutta mindre respekt än jag hade tidigare, men ändå ganska jävla stor respekt”) för dessa artister. Och deras intentioner är säkert goda. Men om vi för en stund stoppar undan det faktum att såväl power-paret Bey-Z som de flesta andra stjärnorna på scenen visat sig vara alldeles fenomenala entreprenörer, så är det ändå i egenskap av artister de står där – och det är därför den ärliga intentionen blir lite naggad i kanten. Hela spektaklet hade nog mått bra om de hade haft sällskap av en Steve Jobs-/Tim Cook-typ. Och varför inte ett helt okänt, osajnat up-and-coming indie-band. Eller i alla fall Max Martin eller Shellback Shuster.

 

 Jag tänker inte göra mig ironilustig över den lite fadda bismaken en får när dessa hyfsat välbeställda stjärnor påpekar vikten av ett musikspridningsmedium som ger människorna bakom låtarna en rättvis slant (jag kan ändå inte uttrycka det bättre än Gawker gör när de påtalar att det här ”är viktigt, för Usher, Daft Punk och Madonna har levt i eländigt armod alldeles för länge.”)

Men business is business, även om det inte finns någon business som show business, och när det, från artisternas/stjärnornas sida, kommer till den där konkurrenskritan så kommer de nog vilja sprida sin musik i de marker där den har bäst möjlighet att växa (rent ekonomiskt), och om den stora trädgården med små frukter nu skulle råka ge mer pengasylt än den lilla trädgården med stora frukter, så är det nog fortfarande där de stora artisterna kommer strö sina låtfrön. (För att det hela skulle handla om att kunna erbjuda bättre ljudkvalitet? Pö-leease – hur tycker du den usp:en funkar, Neil Young?)
Det är bra att det blir lite fajt om öronen nu – och om det är ersättningen till upphovspersonerna som är den största konkurrensstenen att stöta så skulle jag gärna se att Spotify dubblade antalet reklaminslag, och jag skulle gladeligen betala den dubbla premiumavgiften för att slippa dem, om det innebar att upphovsmännen fick mer pröjs. Men en fördubbling av ersättningen ”så gott som ingenting” är ju dessvärre fortfarande ”så gott som ingenting”, så det behövs nog ännu fler och ännu smartare lösningar på musikströmningens rättvisa.

Därför ska det bli intressant att se vad som kommer att hända på streamingmarknaden nu när Tidal-vågen börjar rulla – och i synnerhet om/när Apple sedermera gör entré för att ta sin del av marknadskakan. För att inte tala om möjligheten till ytterligare, och förhoppningsvis ännu mer rättvisa distributionsalternativ (som exempelvis Thom Yorkes BitTorrent-variant) som säkerligen kommer att ploppa upp i springorna.

För ja, Alicia – Nietzsche hade verkligen rätt när han sa att ”utan musik vore livet ett misstag”. Jag är emellertid inte helt säker att det var Tidal han pratade om (jag är faktiskt inte säker på att ens internätet fanns när han levde).
Jag hoppas att jag får bita mig i min cyniska tunga när det visar sig att Tidal faktiskt revolutionerar  musikströmningen och alla upphovsmän får tillbörlig ersättning. Men jag väntar lite med att få en rörd tår i ögonvrån tills jag faktisk kan se och höra det hända.

(*Ja, självkritisk (och pretentiös) som jag är vet jag att jag själv använt just det där Nietzsche-citatet.)

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras