Ett samtal om bekräftelsebehov, prestationsångest, mindfucks och nervositet. Det kan låta tungt och mörkt men är i själva verket bara frågan om en cello, en skön sångröst och ett passionerat förhållande till musik.
– Jag hoppas att det ska beröra, jag vill att folk ska känna något, berättar dubbelt aktuella Linnea Olsson för Drefvet.

Med tanke på vilken typ av ämnen vårt samtal kommer att handla om och hur dramatiskt musiken på nya plattan ”Breaking and Shaking” (som släpps imorn) låter skulle det vara lätt att föreställa sig att Linnea Olsson är en svårmodig typ.

Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Snarare talar vi om en lättsam musikant som har nära till skrattet och som gärna reflekterar ett varv extra över intressanta ämnen. Det enda som grämer henne är att hon försovit sig.

Den här förmiddagen knäcker Drefvet inte bara som musikmedia, utan även som väckarklocka.

– Jag fattar inte riktigt hur det gick till, jag har sovit i tolv timmar nu, ursäktar hon sig när det värsta gruset gnuggats ur ögonen och stämbanden rätats ut efter skönhetssömnen.

– Jag brukar vara ganska bra på att sova, men jag är inte bra på att ta små tupplurar, det är svårt. Det hade varit kul att vara bra på powernaps, man kan behöva det ibland, som när man stiger upp tidigt på morgonen för att man ska iväg och spela, då hade det varit smidigt att kunna småsova, men jag är för det mesta alldeles för mycket uppe i varv då.

 

”Stackars alla!”
linneaolsson3Spela live är vad sångerskan och cellisten kommer ägna sig åt den närmaste tiden. Dels i eget namn för att backa upp släppet av ”Breaking and Shaking”, en skiva där hon tar sitt uttryck ett steg längre än på 2012 års ”Ah!”. Dels som så väl förband som kompmusikant till självaste Peter Gabriel.

– Jag kände att jag ville utöka soundet, jag har tänkt på live, där har jag känt att jag behöver mer rytm, det har varit det mest naturliga. Och så vill jag spela med andra. Jag har spelat mycket själv och det var väldigt kul i början, men nu har det börjat kännas ensamt, säger hon angående musiken på sin nya skiva.

Med en tilltalande sångröst och intrikat cellospel lyckas hon med enkla medel röra upp stora känslor.

– Folk tycker det är häftigt med cello och sång i kombination, det har man ju fått höra att folk tycker att det är en lite ball grej. Stråkar är väl något folk förknippar med dramatik. Många gillar cello.

Det är en kombination som också kan ställa till problem, i alla fall om man har höga krav på sig själv och till varje pris vill ge publiken en så bra upplevelse som möjligt.

– Jag tycker själv att det är svårt att sjunga och spela rent samtidigt i och med att man har två olika ställen att fokusera på så att det inte ska bli falskt. Det kan vara ett riktig mindfuck ibland, skrattar den skickliga cellisten.

Vad händer när det blir ett mindfuck?
– Det kan landa i att det låter fruktansvärt falskt och då börjar jag alltid med att parera på cellon. Jag sitter under tiden och känner bara var är jag, hur ska jag ta mig ur det här? Och går det ännu längre hamnar jag i tankarna, varför gör jag det här, varför utsätter jag mig själva och alla andra för det här, stackars alla! Sen tar låten slut och så kan jag lägga det bakom mig. Det kan röra sig om en väldigt kort passage, men jag blir väldigt frustrerad när det händer. Jag är väldigt hård mot mig själv.

– Just den här simultanförmågan, det är den stora utmaningen.

 

”Vill vara som dem när jag är 70”
linneaolsson2Simultanförmågan får sig alltså ett riktigt test i november när Linnea Olsson åker ut på vägarna tillsammans med Peter Gabriel inte bara som en sjungande och cellospelande del av hans kompband, utan dessutom i rollen som förband. Det blir med andra ord riktigt fullt upp.

– Det är jättekul och annorlunda, jag har aldrig spelat i så stora sammanhang innan. Det är jättemycket folk och lyxnivån är en helt annan.

– Sen är det inspirerande och coolt att stå på scen med gamla rävar, Peter Gabriel själv är ju en levande legend. Det är kul att se deras rutin, de har ju spelat så sjukt mycket. Jag hoppas att jag också är sådan när jag är 65, 70 år gammal.

Har du en annan inställning när du kompar någon annan än när du framför ditt eget material?
– Det är helt olika saker att framföra andras musik än sin egen. När man spelar sin egen musik har man alltid en speciell känsla i kroppen, gillar ni det? Gillar ni det? Ibland är man väldigt beroende av bekräftelse i och med att man är väldigt utlämnad, just det slipper man när man bara framför andras musik. Då är man mer med för att få det att låta så bra som möjligt. Men nervositetsmässigt är det ingen skillnad.

– Jag kan tycka att nervositet är ganska konstigt. Den kan slå till i konstiga sammanhang, men jag tror det beror mycket på hur man mår och hur man har känt sig tidigare under dagen.

– Jag strävar efter att vara i nuet hela tiden. Det är intressant ibland vad hjärnan håller på med. Om man själv tycker att det går dåligt, då kan det sväva iväg. Det kan hänga ihop med prestationsångest, att man har höga förväntningar och vill göra något bra.

Något bra är just vad Linnea Olsson lyckas åstadkomma med sitt uttryck på ”Breaking and Shaking”, något som ska bli oerhört spännande att se överföras till en scen.

– Jag hoppas att det ska beröra, det är vad jag strävar efter, jag vill att folk ska känna något. Musikens kraft är helt makalös, det finns inga gränser.

Imorgon, den 15 oktober, spelar Linnea Olsson på Södra teatern i Stockholm, samma dag släpps albumet ”Breaking and Shaking”.