Slipknot
Hovet, Stockholm
2015-02-11

Det fanns en tid när Slipknot behövde kämpa för sin sak. När Corey Taylor uppfordrande var tvungen att ryta ”get the fuck down on the fucking ground right fucking now” femtioelva gånger för att få uppviglande unga gossar att göra precis som alla övriga i publiken, nämligen sätta sig ner på golvet under Spit it Out. En tid när aggressiva haranger haglade i överflöd från hans käftar och när halva maskeradligan svingade sig som dårar i scenrekvisitan.

Den tiden är förbi.

Det Slipknot som kuskar runt idag behöver inte anstränga sig. De har redan vunnit på förhand. Publiken sätter sig fogligt under Spit it Out innan Taylor ens hunnit börja spotta svordomar omkring sig och där Sid Wilson för bara några år sedan fick slåss för sin sak under sina publikutflykter kan Shawn ”Clown” Crahan den här aftonen lugnt lunka upp på sittplatsläktaren utan att det händer något värre än ett ystra gossar kastar sig fram med mobilkameror för att ta selfies med honom.

Det är ett i flera hänseenden betydligt lugnare Slipknot som turnerar genom Europa 2015.

De har förlorat en basist, kickat en trummis och någonstans där på vägen hittat sig själva musikaliskt. Senaste skivan ”.5: The Gray Chapter” var ett styrkebesked och frågan är om gruppen någonsin låtit så här bra live rent spelmässigt?

Och lugna förresten. Allting är naturligtvis relativt. Slipknot är fortfarande något av det mest intensiva man över huvud taget kan se på en scen, men numera lutar de sig tryggt tillbaka i sitt låtmaterial och tar inte till mer clownkonster än vad showen kräver.

På Hovet väntar en minst sagt hängiven publik och amerikanerna levererar. Öppningsbiten Sarcastrophe är en ren slägga och Slipknot sätter tonen med att peta in den gamla dunderhiten The Heretic Anthem redan som andra låt. Det är stenhård leverans som står på agendan och den niohövdade hydra som ibland haft tendens att bli lite otight och überskramlig live låter fullt fokuserad den här aftonen.

My Plague blir en fläskläpp och nya singeln The Devil In I en sådan där andningspaus som kan behövas ibland i gruppens mastiga mangel. Exakt samma effekt uppnår man med råsopen Eyeless från den självbetitlade albumdebuten (1999) som följs av halvballaden Vermilion från ”Vol 3: The Subliminal Verses” (2004).

Mosh- och circelpitsen avlöser konstant varandra, de som vill får tralla allsång till nynnvänliga Duality och Before I Forget, de som var med från början får sitt lystmäte i Wait and Bleed och de som har någon form av ork kvar på slutet ger sig på varandra i en wall of death till finalnumret Surfacing.

Det är en kväll som har det mesta och som byggs på en precis lagom stor dos galenskap.

Shockvärdet är förvisso borta, men Slipknot gör verkligen det mesta av sina förutsättningar och har tagit sin grej vidare förbi alla hinder. De är fortfarande något av det bästa man kan se på en livescen.

Det visade man i Stockholm.

Setlist – Stockholm

Sarcastrophe
The Heretic Anthem
My Plague
The Devil in I
Psychosocial
The Negative One
Three Nil
Eyeless
Vermilion
Before I Forget
Duality
Wait and Bleed
Spit It Out
Custer

(sic)
People = Shit
Surfacing

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg