In Flames
Berns, Stockholm
2017-03-20

Att som ett stort arenaband montera ner showen, ta med den in på små intima spelställen och försöka göra något helt annorlunda, något speciellt, är helt rätt. Nu klarar In Flames givetvis inte att stå emot frestelsen att ta med sig en maffig ljusrigg in på Berns, men helhetskonceptet att strippa ner allt och göra det i mindre format, med en scen utsmyckad till vardagsrum är charmant.

En stråkkvartett som spelar ett potpurri av In Flames-dängor sätter tonen, en konstnär står hela kvällen på scenen och målar en tavla som senare auktioners ut till förmån för välgörenhet och In Flames använder sig av det beprövade tricket med Alias som öppningslåt. Det funkar.

När det är som bäst är det materialet som talar, då tänker ingen i den fullsatta salen på att In Flames nuförtiden är firma Fridén/Gelotte och till viss del Engelin med lite hopskrap. Det går inte att ducka kraften i Cloud Connected eller Only For The Weak och att ”Jester Dance”-duon Moonshield och The Jester’s Dance luftas värmer en gammal luttrad själ.

 

Måndagskväll på Berns. Jo tack, det svängde. #inflames #berns

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Men det är som sagt en annorlunda kväll där gruppen vågar kliva ganska långt utanför ramarna. Att plocka upp ett fan att sitta i en soffa på scenen under ett parti med akustiska låtar hade kunnat bli riktigt kul, men blir lite långrandigt. Det blir aldrig särskilt spännande att höra Anders Fridén slita med en yngling med tunghäfta som får andas helium och ställa någon skivbolagsfriserad fråga om senaste albumet ”Battles”.

Vem bryr sig förresten om senaste albumet ”Battles”?

Greppet att göra några nummer akustiskt i mitten av setet är väldigt älskvärt men avslöjar mer än väl att nya låtar som Like Sand och In My Room är ganska svaga. Där Through Oblivion och inte minst ”Reroute to Remain”-smycket Dawn of a New Day verkligen lyfter och briljerar faller nyheterna platt.

Kvällens starkaste stund infinner sig annars när Anders Fridén vänder sig mot sin dotter på läktaren för inbjudna gäster och konstaterar ”den här är till dig”. Det går att ta på känslan i Come Clarity, låten han skrev till just henne för si så där tio, elva år sedan. En låt som verkligen har stått emot tidens tand.

Vilket man får säga är en beskrivning som stämmer in på merparten av In Flames material. Det gör att den vågade mixen som setlistan ändå är den här intima kvällen fungerar mer än väl trots att de flesta av hitsen som många nog hade förväntat sig att höra är förpassade till hyllan som säkerligen vittjas igen nästa gång det är dags för arenaturné.

Känslan är att In Flames mår gott av att pausa från det storvulna formatet och komma ner på det intima, lite mer lekfulla planet. Håkan Skoger vikarierar utmärkt som basist och måndagskvällen på Berns visar trots allt att det fortfarande finns mycket att ge.