Olle Ljungström har kastat in handduken. 54 år gammal. Jag har ett glasklart minne av den så inflytelserika sångaren.

Det är nästan som om det vore regisserat.

Baron Banes fantastiskt vackra, ödesmättade How Does It Feel To Let Go dundrar från min spellista i samma stund som jag via Twitter-flödet tar del av den tragiska nyheten att Olle Ljungström lämnat jordelivet. Det känns talande.

Inte bara på grund av titeln, utan soundtracket i sig är som skrivet för att stänga boken om Olle Ljungström. Alldeles för tidigt.

54 år är ingen ålder för en människa. Inte ens om man haft problem med droger, sina mentala hälsa…eller diabetes. Men 54 år gammal blev Olle Ljungström innan resan var över och nu lämnar han bara en stor skatt av fantastiska låtar efter sig.

Jag ska inte påstå att jag var hans största fan. Inte ens att jag slaviskt omedelbart kastade mig över tonerna när han släppte ny musik. Har inte ens sett säsongen av Så Mycket Bättre där han hade äran att delta. Men han har ändå alltid haft en viktig plats och levererat viktiga låtar.

Jag har ett glasklart minne från Ljungströms karriär som jag ofta återkommer till. Jag vet inte varför, men det har på något sätt kommit att symbolisera Olle Ljungström för mig.

Vi måste backa bandet till Hultsfredsfestivalen år 2000. Jag tror det var en fredag. Solen krigade sig fram bakom moln som inte helt frivilligt ville ge upp sin plats på himlen och Ljungström var först ut på festivalens största scen. Den mytomspunna Hawaii.

Han hade precis släppt ”En apa som liknar dig”, vilken fortfarande är min favorit ur hans diskografi, och byggde stora delar av konserten kring den. I alla fall vad jag kan minnas.

Men det var inte musiken i sig som främst etsade sig fast i mitt minne. Det gjorde istället en kort sekvens där den uppsluppne sångaren fick syn på en roddbåt ute på sjön Hulingens vatten. Glatt förklarade han för den förmiddagsgrusiga publiken att han var övertygad om att de som befann sig i den där båten ute på sjön var i färd med att göra något snuskigt.

– Snuskhumrar! vrålade han i mikrofonen med ett illmarigt grin i hela ansiktet.

Det etsade sig fast. Jag kan detaljerat spela upp den scenen än idag.

Min bild av Olle Ljungström är inte den av en mörk, plågad musiker. Det är bilden av en uppsluppet skämtande sångare som tycktes se ganska oproblematiskt på sin tillvaro.

”Man lever tills man dör” sjunger Ljungström på ”Släng in en clown” från 2013, den sista skivan han kom att släppa i eget namn. Det sammanfattar ganska fint den avdramatiserade känslan kring bilden jag har av Ljungström.

Levde tills han dog, det var precis vad han gjorde. Nu vet även han hur det känns att släppa taget.