När At The Gates är tillbaka på skiva efter 19 år är det verkligen inget hafsverk som har satts ihop. Den som är intresserad av tematiken på ”At war with reality” bör läsa Lars Martinssons intervju med sångare Tompa Lindberg i nummer 166 av Close Up Magazine.

AtTheGatesAtWarWithRealityDär redogör Lindberg för hur han har inspirerats av den litterära genren magisk realism. En genre där verklighet kryddas med övernaturliga, magiska och surrealistiska inslag. Berättelserna är ofta icke-linjära och dessutom uppbyggda i flera lager som kan tolkas på olika sätt. Inte din vanliga Läckberg-deckare alltså, och det är i den här genren som Lindberg har tagit avstamp i textförfattandet till At The Gates skivcomeback.

Temat har satt sin prägel på skivan även utöver låttexterna, till exempel är introt ett uppläst stycke av författaren Ernesto Sabato. Men tro nu inte att At The Gates har börjat att göra djupt filosofiska tiominuterslåtar, det är samma pigga thrashband som gjorde klassikern ”Slaughter of the soul”. Som Tompa Lindberg säger i Close Up:

”Åttio procent av läsarna skiter väl i franska filosofer och vänstervridna latinamerikaner från sextiotalet. De vill hellre lyssna på metal och dricka bärs och det går att lyssna på skivan så också”.

Förutom att han möjligtvis underskattar hårdrocksblaskans läsakrets kulturella ambitioner så har han helt rätt. Det här är på många sätt en helt vanlig metalskiva, och en riktigt bra sådan dessutom. ”At war with reality” är sprängfylld med bra låtar. Från inledande attacken Death and the labyrinth, via Slaughter of the soul-minnande The conspiracy of the blind och The head of the hydra där Göteborgssoundet verkligen gör sig påmint till avslutande The night eternal är det här en helgjuten platta. Instrumentala City of mirrors ska också ha ett omnämnande, en andningspaus med fantastiska gitarrslingor. Utöver låtskrivandet ska också produktionen ha en elege, skivan har precis den tunga och maffiga ljudbild den förtjänar.

At The Gates borde ha stannat vid grinden, skrev kollega Mjörnberg när första låten från skivan släpptes. Och jag kan hålla med, det fanns något fint i att At The Gates gjorde en skiva som uppnådde legendstatus och sedan inget mer. Snacka om att sluta på topp. Och hade bandet krystat ur sig en halvhjärtad skiva så här 19 år senare så hade jag blivit gruvligt besviken och skrikit om likskändning.

Men nu är det ett utomordentligt genomarbetat verk som som det bjuds på och jag kan inte annat än hylla ”At war with reality” och ett av Sveriges genom tiderna bästa metalband.

Njut av skivan. Själv ska jag analysera texterna och försöka hitta alla underliggande betydelser…

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras