Amphifestivalens andra dag, klassisk tysk industrirock på schemat någonstans på en skala mellan Rammstein och OOMPH! och huvudskälet till att besöka årets festivalupplaga. Låt oss snacka Eisbrecher och i synnerhet kaptenen på båten, Alexx Wesselsky.

Andra dagen av Amphifestivalen inleds med avancerade stretchövningar efter ett bryskt uppvaknade av att ha ramlat ur den något smala sängen. Inte nog med att kamerassistent Henric Karlsson var den enda av oss som fick ta del av rummets AC-system (efter en lång teknisk utläggning av herr Karlsson som handlade om olika luftrotationsrörelser pga rummets utformning stängdes hörselfunktionen ned), kroppen pallade heller inte med nattens dansaktiviteter varför förmiddagsspelningen av Massive Ego fick väljas bort till förmån för att få liv i lederna. Dock, siktet var ändå inställt på elektroniskt påverkad isbrytarmetal och Amphi’s avslutande spelning med Eisbrecher.

För många är troligtvis Eisbrecher tämligen okända och kommer så att förbli då man föredrar hemspråkets trygga vrå och därmed, likt svenska akter som Kent och Håkan Hellström, aldrig kommer lyckas ta sig särskilt långt utanför hemlandets gränser. Eisbrecher har dock två stora fördelar i en i övrigt haltande musikalisk jämförelse; man lirar klassisk, tysk industrirock med refränger som icke-tyskspråkiga svenskar tror att de kan sjunga med i samt att tysk industrirock råkar ha en särskild plats i musikhyllan precis bredvid schlager i var tysks skivsamling. Sålunda säljer Eisbrecher bra med plattor för att inte tala om merch – uppskattningsvis en tredjedel av Amphis besökare bar Eisbrecher-tröjor redan från dag ett. Elaka belackare använder dock hellre uttryck som ”lågbudget-Rammstein” eller ”schlagerpopsmetal” pga att ett par föregångare och liknande band så som OOMPH! och Unheilig båda har deltagit i tyska schlagerfestivalsuttagningar. Isbrytarbåten är dock fortfarande långt från en schlagerscen – tro mig!

En på förhand bra spelning måste dock grundas väl varför ett par timmar på The Beach Club, festivalens lokala strandbar i sluttande plan ner mot floden Rhen, och ett par stretchövningsdrinkar är ett måste för att få in rätt tysk accent inför allsången. Självklart drar sista stretchövningen ut på tiden varför ett massivt folkhav möter upp framför huvudscenen. Stämningen är dock redan på topp och efter ett meningslöst försök att byta ett par ord på tyska i utbyte mot ett par helt oförståeliga engelska begrepp – allt löses med kroppsspråk, eller hur? – får jag en Eisbrecher-pin av en tysk man i sextioårsåldern, i något skrämmande små läderbyxor som avslöjar mer än nödvändigt och som troligtvis varit orsaken till de senaste nätternas dåliga sömn.

Introt missas pga pin-jakten men redan från låt två, ”Verrückt”, sätts  tonen för resten av kvällen. Kapten Wesselsky äntrar scenen i sin kaptensjacka och ter sig som en arg, tysk variant av Johan Kinde – utseendemässigt en viss likhet – dock utan någon som helst glamor eller inslag av champagneromantik. Jag står snarare och väntar på när det skall börja eldas på scen men till stor besvikelse brinner inget denna kväll vilket möjligtvis kan spä på ryktet om att vara en budgetvariant av Rammstein. Eisbrecher har också funnit att enkla refränger med ett fåtal ord gör sig bra i en internationell kontext. Sålunda blir låtar som ”Himmel, arsch und zwirn”, ”Was ist hier los”, ”Prototyp” och den helt fantastiska avslutningen med ”This is Deutsch” – tänk Rammsteins ”Mein Teil” i allsångsvänlighet i flertalet låtar – rejäla stämningshöjare samt mycket bra substitut för den bedrövliga Kölsch-pilsnern som serveras runt hörnet. Publiken faller in i någon form av allsång dock först när båtkaptenen pekar att det är okej. Själv tillrättavisas jag av den tyska pin-mannen efter ett flertal uppenbara uttalsfel och övergår snabbt till gutturala ljud för att undvika fler pinsamheter.

Alexx Wesselsky är därtill en berättelse i sig. Övriga bandmedlemmar är snarare statister när kapten Wesselsky domderar och pekar som en ilsken och småbitter historialärare från Linköping på både publik och bandkollegor. Under ”Eiszeit” återkommer han till scenen iklädd pälsmössa, rejäl vinterrock samt två ishackor för att symbolisera kylan som följer med låten (det blev också lite kyligare, temperaturen sjönk till strax norr om tjugostrecket). Om Kinde är new romantic-kung i Sverige kvalificeras Wesselsky in som god tvåa på industrirockscenen efter Til Lindemann, och särklass etta bland isbrytarkaptener från Tyskland (när väl en isbrytare behövs i Östersjön). Den enda smolken i bägaren är att inget brann upp. Möjligtvis kan det vara skribentens pyromanfantasier som inte får utlopp men sätt åtminstone eld på förstärkaren – nästa gång?

Tyska örlogsflottan är härmed förvarnad, ni vet var kaptenen finns.

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras