Where’s The Music? – Dag 2

Jag startade min festivalfredag med att lyssna in mig på Dagny i Hörsalen.

Dagny är norskan som bor i London och som gjorde sin första spelning nånsin i Sverige igår på Where’s the Music?

Jag vet inte om hon eventuellt är van vid lite mer rivig publik än den sittande skara som hade dykt upp i Hörsalen, för mitt i giget frågade hon publiken om de verkligen hade det ”hyggelig” eftersom de var så lugna. Jag tror att alla trivdes, men det var nog lite för tidigt för att ställa sig och skaka loss i bankraderna.

Dagny kommer nog tillbaka och ”spiller” lite för oss.
(Hängde ni med på den?)

Efter Dagny tog jag en lite stadspaus och försökte känna  Norrköping på pulsen. Jag undrar om staden har fattat vilken bra grej som drabbat dom denna helgen? Det är nämligen inte särskilt mycket festivalkänsla ens rakt över gatan från Hörsalen.

wtmhusIgår fick jag också höra ovanligt många soundchecks. Framför allt innan Dotter skulle spela. Eller rättare sagt så pågick den en bit in i spelningen.  Reverb var ett ord man kunde få lära sig om man inte hört det innan. Dock utan förklaring. Dotter heter Johanna  Jansson och också en sån där som ni ska hålla koll på. Bra röst och stark vilja. Frågan är dock; varför presenterade hon sig inte under hela giget?

Sen var det dags för naptime. Eller Hello Saferide som är ett mer känt namn hon går under.
Med all respekt för den musikaliska talangen Annika Norlin har – men spelningen på Flygeln igår var inget annat än ett sömnpiller för mig.

Total snarkfest och definitivt inte nån efterfest som hon själv vill rubricera spelningen som.
Eller jo – den dyngfulla efterfesten man slocknar på efter fem minuter.
Jag förstår helt enkelt inte grejen.
Många skulle nog välja att säga att jag antagligen saknar smak för den fina kulturen.

Eller som min mycket yngre Drefvetkollega säger ;
– ”Du ska bara ha en massa dunkadunka du!”.

Ja. Jag skrev rätt.
Han är av yngre och säger dunkadunka.

Och dunkadunka var väl exakt vad jag väntade mig på Tove Styrkes spelning.
Här skriver jag om hur jag känner att Tove gått vidare utan mig. Utan dunkadunka.
(Okej, vi lämnar det ordet nu!)

Kite. En miss i festivalarrangörens planering.  Åtminstone om du frågar alla dom som inte fick komma in trots att de ”var i tid”. Nu handlar det väl mer om att vara i god tid ibland. Men ändå. Klart att det blir besvikelse om man inte får komma in på nåt man sett fram emot. Dessutom är man ju antagligen och tittar på nåt annat.

Jag kom in. Fick en plats längst bak så jag såg ingenting ändå med mina 159 centimetrar över marken.
Det finns bra mycket fler som har centimetrar över det.

longHur kommer det sig då att alla dom ska ställa sig f r a m f ö r mig? Alltid.
Eller personer med stor kalufs.  Det som är synonymt med dessa båda grupper är att de saknar noll känsla för att se sig om för att kontollera så att de inte ställt sig i vägen för nån med färre centimetrar i genbanken.

Detta gör mig ofta till en surkärring som petar folk på muffintopparna och slänger ett surt öga.
Ett riktigt litet charmtroll kan jag vara.
Dock har jag lärt mig att det bästa för oss korta är att ställa sig så långt bak som möjligt.
Fast det finns ju långskånkar där också.

Thomas Stenström hade kvällen till ära gått och skaffat sig hes röst. Men det faktumet fick honom inte att falla – utan slog oss hårt med sin musik ändå.

Det gjorde Ikväll Är Vi Kungar också. Ett bombastiskt drag från scenen som torde göra att alla besökare idag har backslick. Petter,  Lilla Namo, Rosh, Ison & Fille och Blen rockade rent ut sagt helt jäkla kungligt.

Idag är det sista dagen.
Denna alla hjärtans dag.

Kärlek.

 

 

 

 

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras