микрозаймы онлайн займы на карту займы по паспорту

Handen på hjärtat. När slog ni er ner på en restaurang och kände er tvungna att hånfullt kommentera bordsgrannens val av strömming istället för confiterad fläsksida från menyn senast?

När började det klia i fingrarna att kommentera med ett ”det är väl bara idioter som gillar så där äcklig mat” när någon la upp en matbild på kokt broccoli och stekt röding i sitt sociala medie-flöde senast?

Svaren på de frågorna är förmodligen aldrig. Det har inte hänt.

På sin höjd kanske vi himlar med ögonen och muttrar över ”alla jävla matbilder i flödet” eller skriver något självironiskt om vår egen spartanska mathållning.

Men om vi byter ut den tjusiga bilden på en välkomponerad maträtt mot ett suddigt konsertfoto i motljus eller ett budskap om stundande långkok av märgben mot ett glatt tillrop om ett förestående konsertbesök. Då blir det plötsligt helt andra tongångar.

Om någon skulle statusuppdatera att hen ska gå på Kent, eller Håkan Hellström eller (gud förbjude) Takida, för att ta några uppenbara exempel. Då rasslar det till. Jävlar vad det rasslar till.

Då fylls kommentarsfält, sociala medie-feeds och rent av det det allmänna samtalet av nedvärderande yttringar om band och musik.

Inget verkar tvinga fram en vilja hos vanligtvis helt rimliga människor att tala om för andra att de har dålig eller konstig smak på samma sätt som musik.

Behovet av att kommentera andras val av (jag har garanterat hemfallit åt ett dylikt sorgligt beteende under min dag jag också, jag försöker inte påstå annat) ljudporr tycks lika stort som oförklarligt.

De senaste veckornas konserter med Håkan Hellström och Kent är väl ytterst dugliga exempel. Inför Hellströms eriksgata i Globen fick jag ett helt gäng kommentarer av arten ”jaha höhö ska du gå på den där göteborgaren som inte kan sjunga din stackare höhö” från människor jag knappt ens känner.

Internet har den senaste tiden varit fyllt av fåntrattar som av oklar anledning fått för sig att omvärlden vill veta just precis hur mycket de inte gillar Kent inför bandets slutgiltiga farväl. ”Det var väl för jävla tur att de äntligen gör världen en tjänst och lägger ner”, ja ni har väl själva läst utbrotten från folk i era kanaler. Folk som garanterat inte hade biljett till Tele2 Arena.

Varför liksom? Man blir bara matt.

När tanken borde vara, well, jag diggar inte det där gänget, jag skiter i att lyssna, men kul för andra att de har hittat något som tilltalar dem, är den uppenbarligen istället:

Du gillar musik – du är en idiot – jag ska håna dig.

Det har blivit en statusmarkör att peka ut för andra vad man själv tycker är dåligt. Nästan viktigare än vad man tycker är bra.

Det är väldigt sorgligt.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras