Dropkick Murphys
”11 Short Stories of Pain & Glory”
(Born & Bred Records, 2017)

Dropkick Murphys. Vad associerar ni till när ni ser bandnamnet i skrift?

I’m Shipping Up To Boston? The Warrior’s Code? En samling gladlynta tatueringsfetischister som gör medryckande festivalspelningar i eftermiddagssolen?

Well, det är väl ungefär den bilden som framgångsrikt odlats av Boston-ensemblen. Och det finns ingen större anledning att ändra på den. I alla fall inte efter att ha spenderat några timmar i sällskap med ”11 Short Stories of Pain & Glory”, bandets nionde fullängdare.

Inledande The Lonesome Boatman är en sådan där storslagen sjömanshymn som man vill aldrig ska ta slut, medryckande allsångstrallande som smittar och som tar slut alldeles för snabbt. Det är ett stycke som sätter en myspyskänsla redan från öppningen och som lovar mycket.

Något som smärtsamt vackra balladen Blood i allra högsta grad klarar att hålla. Det är en oerhört tjusig melodi som vi när det ska göras bokslut garanterat kommer att kunna räkna in bland orkesterns större stunder under karriären.

I övrigt visar ”11 Short Stories of Pain & Glory” precis det Dropkick Murphys som ni redan känner.

Kanske lite mognare, kanske lite lugnare, men ändå, precis det Dropkick Murphys som ni känner. Mjukispunk med sköna irländska folkmusikinfluenser och refränger som säkerligen har potential att växa på konsertscenen (First Class Loser är en ganska hemskt låt, men jag har väldigt svårt att se hur den inte ska bli en publikfavorit som skrålas framför festivalscenerna till sommaren).

Kicked To The Curb inleder om något som Dwarves hade kunnat få för sig att komponera i sina bästa stunder för att sedan mynna ut i en klassisk Dropkick-refräng och 4 15 13 handlar om bombattentatet mot Boston maraton. Några större utsvävningar än så blir det aldrig.

Dropkick Murphys fortsätter med kött och potatis-punk och kommer inte göra någon besviken. Vilket väl är att betrakta som ett ganska bra åstadkommande nio plattor in i karriären.

Jag kommer fortsätta associera bandet med I’m Shipping Up To Boston, med The Warrior’s Code och med medryckande festivalspelningar i eftermiddagssolen.

Samt lägga till Blood och The Lonesome Boatman i en spellista.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg