Första gången jag såg Gus Ring var på Where´s The Music-festivalen i Norrköping 2017 och jag blev uppriktigt sagt knockad. Det var en liten lokal, det var en liten publik och jag hade väldigt små förhoppningar. Men Gustaf Ring från Linköping byggde ljudbilder så mäktiga och framkallade inre bilder som det tog lång tid innan de falnade. Jag tog en pratstund med Mr Ring efter, vi spelade in en snutt för Drefvet och sen dagen har vi hållit en viss kontakt. Dels i sociala medier där jag följt hur flyttlasset gick till Tyskland men även med ett mess eller mail emellanåt.
Det som alltid slagit mig och som jag alltid funderat över är hur orkar dom? Gustav Ring är inte ensam där ute om att kämpa. Kämpa för sin musik, kämpa för att höras, för att synas, för att nå fram. Så när sommaren fortfarande var sommar träffades vi i Linköping.
Det blev ett samtal om mörker, om hur musiken kan hjälpa sig själv och andra. Om den där ekonomin, om drömmar och mycket mycket mer.

Vad betyder musik för dig?

Gustav Ring: Den enkla frågan ja..Jag har ju tänkt väldigt mycket på det. För mig är det någon slags helningsprocess, som att man kan rensa kroppen från skit, när man själv skapar. Man kan rensa ur sig allt jobbigt som man bär med sig och på samma gång blir det ju så att någon annan kan relatera till musiken och dom kanske känner sig mindre ensamma på nåt sätt. Syftet för mig, varför jag skapar musik överhuvudtaget är att det gör att jag inte känner mig lika ensam. Det är det som är mäktigt. Jag har nog ett behov av att skapa ett slags syfte för mig själv. Att det inte bara är musik utan att det ska finnas nån slags mening i det. Jag har funderat på om man skulle ge bort alla pengar som man tjänar till nån organisation som ett annat sätt att hjälpa, och det är väl ungefär lika kraftfullt. Det är ju typ som att man har nån att snacka med som när man lyssnar på en låt. Nån som kommer in i ens hjärna som förstår en.

Din musik, tycker jag som lyssnare är väldigt mörk.
Vart kommer det här mörkret ifrån?

GR: Jag är som person väldigt känslosam, jag kan reagera på saker, ha starka känslomässiga reaktioner och ibland känns det som att jag hamnar i nåt mörkt hål och måste processa det. Då använder jag musiken för att rensa det där. Det finns egentligen två sidor till det där, dels det som är ledsamt och frustrerande, jag gillar ju mörk musik som typ metal och hardcore. Men det behöver ju inte vara ett ledsamt mörker, det kan även vara en viss ondska i musiken som på nåt sätt ger mig en bra känsla.

Jag vet inte hur man ska förklara det riktigt, det är ju nånting som jag relaterar till som liksom känns bra i det där ondskefulla. Jag gillar mörka grejer och är intresserad av sånt. Typ hur hemskt människor kan ha det och hur hemsk världen kan vara även om man kanske borde fokusera på allt som är gott. Jag tänker också att i musik så är det bra att ta ut dom dåliga känslorna man har för det kanske är saker man inte pratar om lika mycket. Om man tänker supermörka tankar och delar med sig av dem så kanske nån annan känner ett lugn i att ”det är inte bara jag som tänker så”.

Men var mörkret kommer ifrån…mina föräldrar skildes när jag var liten och efter det blev jag lite annorlunda. Innan det var jag lite mer positiv och tänkte ofta att jag var typ är bäst i världen. När jag var kring fjorton ändrades mycket, med att bli tonåring och så, det var väl då ungefär det började med det mörka. Men jag har alltid varit känslig. När jag var liten satt jag och tecknade på mitt rum och ville göra serieteckningar. Det var det jag ville göra innan jag började med musik. Så jag var ändå ganska introvert, har alltid tyckt om att sitta för mig själv med mina grejer och hålla på med projekt och komma till ett slut med det.

Det känns som om musiken nu börjar ta in mer av mörkret, antagligen för att när jag precis började med min egen musik så hade jag fortfarande ett metalband och mycket av mitt mörker kunde få utlopp där. På den tiden var min egen musik lite mer ljus på nåt sätt och jag ville nog mest bara vara en singer-songwriter. Lyssnade mycket på Damien Rice och Keaton Henson då, som var ganska ledsamt men ändå inte så mörkt. Nu efter jag slutat i metalbandet börjar dom där grejerna sakta smyga sig på i form av små hemliga black metal grejer i någon slags poppig version.. typ som.. Queens Of The Stoneage, dom är ju nån slags pop/rock men det finns mörka grejer i det. Den mixen är jävligt schysst. Jag tror det går att ha kvar det där mörka fast fortfarande skapa något poppigt.


Det går att maskera mörkret?

GR: Ja för det går att göra ganska mjuk musik fast den är mörk. Det behöver inte vara argt så man bara skriker, det kan vara ett tungt mörker, och min musik börjar ju ta formen av nån slags uppgivenhet. Typ, man tycker allt är hopplöst och sen skrattar man bara åt det, nåt slags sjukt mörker.

Lite tragikomiskt nästan?

GR: Ja nästan så. Jag är nog mer ärlig nu för jag försöker inte maskera det så mycket. Med mina texter nu har jag försökt göra det mer simpelt, typ såhär är det, så det inte blir så metaforiskt. Det är nåt läskigt i att det är så ärligt och att man förstår direkt. Då kan man ta in det och lättare bli påverkad.

När vi är inne på texter. Finns det något ämne i dina texter som du känner att du ständigt återkommer till?

GR: Det brukar börjar med att jag gör några låtar som liksom visar vägen och vad albumet ska handla om, och de hjälper resten av låtarna att bli klara. Jag måste ha ett koncept för att bli inspirerad. Jag vill ha en helhet så jag sen kan föreställa mig hur omslaget ska se ut, hur alla texter ska höra ihop, och så jag vet vilken låt som behöver skapas relaterat till de andra låtarna på skivan.

Låter nästan som temaalbum..

GR: Exakt, jag gillar ju konceptgrejer och sen vill jag lägga låtarna i en ordning så det blir typ som en resa. Som att texterna hör ihop på nåt sätt. Det är alltid ett pussel.

Hur hittar du den där lilla grejen som gör skivan?

GR: Först gör jag några låtar, sen upptäcker jag vad det är jag vill säga. Mitt kommande album ”For Us Lonely Souls” är dedikerat till folk som är introverta och som känner sig utanför och kanske inte känner sig accepterade. Dels så går skivan igenom svårigheter man möter, men också att nånstans försöka komma ut i det positiva att man ska kunna älska sig själv och acceptera det som är. Det är inget fel på en själv..alla är fina på sitt eget sätt. Det är ju väldigt inspirerande när man kommer på en sån grej, det är då det börjar rulla på. Jag gör först demos på alla låtar, sen lägger jag dom i en viss ordning och testar att lyssna på dem om och om igen. Efter hand upptäcker jag att där vill jag ha den viss typ av låt och så väntar jag tills det kommer en text eller en låt som passar in i flowet.

Så det blir nästan som en film?

GR: Ja men exakt! Jag vill att skivan ska börja nånstans och sluta nånstans. Så är det med den nästkommande skivan jag gjort nu. Jag har också nästan redan gjort klart alla demos för hela nästa skiva innan den här senaste ens kommit ut. Men det är samma sak där, jag har lyssnat hundra gånger, gjort många låtar, slängt låtar, så jag vill att det ska gå ihop till en helhet. Sen försöker jag komma på roliga och svåra saker för mig själv, till exempel att jag vill ha en låt som heter nånting med ett speciellt ord på varje skiva eller jag vill att den här låten ska vara på exakt den här platsen i ordningen på skivan. Många artister jag gillar håller saker borta, dom nämner inga detaljer. Man lämnar massa luckor åt lyssnaren att fylla i själv. NU när man har sociala medier och alla kan typ filma sig själva då blir man som en vanlig person och jag gillar fortfarande dom artisterna där det finns en mystik. Det skulle vara jättekonstigt om nåt av de banden jag gillar skulle börja filma sig själva. Det var ju lättare förr i tiden när det inte var så mycket som kom ut, dom artisterna som syntes mest var ju de med stora skivbolag i ryggen.

Vart hoppas du att din musik ska ta dig?

GR: Det där har ju gått i vågor med vad man vill. Det jag egentligen vill är ju att kunna turnera och att man kan ha en bättre bild av hur det kommer att gå så att man kan få det att funka ekonomiskt. Det är ju för att kunna göra mer av gigen. Man kan ha schysst ljus som förstärker upplevelsen, alla kan få betalt så att det går runt och man vet att det kommer folk så man har en publik. För där är det ju lite osäkert nu, plus att det nu är ganska meckigt. Jag bokar en massa själv även om jag har en bokare som hjälper mig en del. Det jag tycker är mest roligt är att spela in och göra skivor. Jag spelar in allt själv och mixar och nu har jag börjat mastra också, så jag gör processen billig. Jag har upptäckt att jag tycker om att göra det, jag höll på med en snubbe som jag skulle spela in med i Danmark, typ en låt, bara för att testa. Sen ställde han in studio-tiden samma vecka vi skulle spela in. Först vart jag ju as-irriterad, för han spelade dessutom i ett band som jag gillar så jag såg ju upp till honom och litade på att det kunde bli asgrymt.

Sen tänkte jag att det var som ett tecken på att jag ska göra det själv. Att jag bara måste kämpa. Så jag köpte en riktigt bra mikrofon för pengarna och började spela in själv. Nu har jag istället två italienska vänner från dreampop duon She Owl som hjälper mig att producera. Dom kan lyssna på det jag gör och sen kan vi snacka om det tillsammans, om man ska ändra nåt eller så. Ena av dom, som heter Jolanda, hon har spelat keyboard på min kommande skiva och vi har gjort lite arr tillsammans med sång och sånt, det är ju skitkul, det är nog mer det som behövs för mig för jag tycker om att mixa och hålla på själv.

Hur pass känslig är du för inputs när du är mitt i processen?

GR: Jag gör ju först en demo, men när jag gör musiken så vill jag vara hundra procent själv. Jag måste sitta själv i ett rum när jag börjar med nåt. Oftast är det punkten när jag börjar bli lite uttråkad och tar jag upp min gitarr så bara kommer nåt. Om jag ska göra en uppgift till nån, typ göra filmmusik då kan jag göra det, men då är det nån annans riktlinjer. Om jag ska göra min egen musik då är det…det som kommer, det kommer. Jag kan inte bara sätta mig ner och NU ska jag skriva nåt. När jag har gjort en början på en låt så kan jag börja jobba på den tillsammans med andra. Men från början så är det liksom bara jag som gör det.

När i processen får folk säga vad dom tycker?

GR: När jag har gjort det så bra så jag tycker att det är grymt så kan jag komma till nån och snacka om det. Men jag har ändå lärt mig från när jag spelade i band att ta kritik bra tycker jag. Jag är ändå öppen. Sen att man faktiskt kritiserar på ett sätt som har en poäng med. Så att man vet själv varför det ska vara på ett visst sätt. Så länge man har en person som gillar samma musik som en själv, så man förstår varandra, då är det väldigt värdefullt när nån kan lyssna. För det är också lätt att man gör allt själv och så fastnar man i den farliga tanken om; är det här verkligen bra? Jag ifrågasätter ju hela tiden på vad som är meningen. Vad är meningen med att jag existerar och att jag gör musik? Jag vill ju på nåt sätt göra nåt bra. Kan man bara hjälpa på nåt sätt så vill jag försöka göra det. Just nu vill jag bara överleva ekonomiskt och kunna spela in musik det är därför jag håller på o letar andra jobb.

Jag har upptäckt att man behöver mer pengar för att kunna investera i att komma ut med sin musik, ibland mer än tid. Jag har haft massa tid tidigare, men det behövs kontakter och man behöver träffa rätt folk, man behöver kunna investera i PR, köpa bättre inspelningsgrejer och lite så. Jag vill inte försöka göra en hit. Jag gillar ju en catchy låt, men jag vill göra det för att jag känner för det.
Men så fort någon annan har makt över ens pengar, då kan dom styra lite. Jag vill ju egentligen bara skapa musik och spela live även om det känns som en klurig grej att hålla på med speciellt om man jobbar mycket och så. Men det ger ju så sjukt mycket tillbaks.

Jag har funderat ibland på om man bara kan göra skivor, men sen när man spelar live så är det en så mäktig känsla, man vill inte bli av med det.

För det är också lätt att man gör allt själv och så fastnar man i den farliga tanken om; är det här verkligen bra?

En grej jag tänkt mycket på. Var hittar man motivation och energin som kämpande musiker? Är det kärleken till det man gör eller är det en dröm?

GR: Det där är en sjukt bra fråga. Det har jag funderat massa på. För jag har känt mig så himla hopplös den senaste tiden och omotiverad. Jag bara sliter och man känner ofta att ingen bryr sig. Men det är ju folk som lyssnar på min musik, så det är ju ändå några som bryr sig och man ska väl ändå fokusera på det. Jag har ett nyhetsbrev som jag skickar ut, där jag skriver ganska personliga grejer. Det är roligare att nå folk som ändå har dedikerat lite, dom vill lyssna, man kommer lite närmare varann. Det är också folk som svarar på nyhetsbrevet, och det känns ju riktigt kul. Dom kan relatera till dom sakerna jag pratar om. Då är det rätt personer som man nått fram till, som förhoppningsvis också får ut nåt av det.

Men det är ju så jobbigt att hålla på hela tiden när man jobbar själv med allt PR och man skickar vad som känns som miljarder mail och inte får mycket svar. Som när man släpper nåt nytt och så får man inte mycket recensioner eller så, eller många har blivit lata och bara kör copy/paste på ens presstext. Dom kunde väl ha lyssnat och skrivit nåt litet åtminstone.

Om man har en blogg, det är väl för att man tycker det är intressant och kul med musik och skriva om det. Sen förstår jag ju att man inte riktigt tjänar nåt på att ha en blogg, det är ju typ som att spela musik, så visst man fattar ju att alla inte har tid att svara och så. Så det där kan ju ibland kännas lite hopplöst. Man måste ju tänka över varför man gör grejer.
Det känns som när man var yngre så tänkte man; jag ska spela i ett band, vi ska ha ett skivbolag, det är fett. Sen när man har ett skivbolag så blir det; aha, dom hjälpte mig att trycka upp skivor, dom gjorde inte mig superkänd, sen undrar man, varför vill man va känd?

Allt det där har jag funderat asmycket på, så man får ett syfte i det man gör och mitt syfte är att jag vill hjälpa andra. Det är det som jag har fått från musiken och det är det som jag vill ge tillbaka. Jag är en introvert person, jag tycker inte om att stå i stora folkmassor, jag vill ju bara att folk ska lyssna på musiken. När jag har en spelning så vill jag att folk ska komma dit och LYSSNA.

Inför varje släpp, om det är skiva eller en låt så finns det förhoppningar, och jag tänker att förhoppningarna säger nu, nu kommer det hända. När det inte händer, hur tar man sig an det?

GR: Jag tror dom här sakerna har hänt för alla, och det är ju en sån sak som hjälper en lite. Det är lätt att kolla på andra musiker och tänka, vilka bra recensioner den får och så, för den personen är det mycket lättare än för mig till exempel. Men oftast är det ju inte så när man väl pratar med personen utan dom har exakt samma svårigheter som en själv och alla är ju egentligen i samma båt.
Alla jobbar med samma jobbiga grejer och får kämpa på och det är lika svårt för alla att överleva som musiker det är klart att det underlättar om man får ett bra skivbolag som gillar vad man gör och vågar investera pengar och om man hittar en bra bokare som VILL hjälpa en.
Det måste ju också vara nåt genuint att dom verkligen gillar musiken så mycket att det går över tjäna pengar-gränsen, visst det måste dra in pengar, det går inte att jobba gratis.
Alla måste ju överleva.
Men att passionen för musiken finns där.

Är det värt att kämpa för nånting man tror på och älskar kontra leva på musik fast du kanske inte gör det med hjärtat?

GR: Hellre göra det man tycker är rätt och konstnärligt som har det syftet man söker. Jag jobbar hellre på nåt tråkigt jobb hela livet och överlever på det för att kunna göra exakt den musik jag vill. Det ska ju vara kul att göra musik, även om det är en portal för hemska känslor, så är det kul, det är roligt att göra det. Det är ju därför man gör det. Det är viktigt att vara närvarande och tänka genom varför man gör grejer och inte bara gå genom livet och flyta med.

Jag jobbar hellre på nåt tråkigt jobb hela livet och överlever på det för att kunna göra exakt den musik jag vill.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg