Låtskrivaren och författare Mattias Alkberg är född 1969 och bosatt i Luleå.
Alkberg var sångare och gitarrist i The Bear Quartet som skivdebuterade 1992 och samma år publicerades hans första diktsamling “Separerade ägg”. På senare tid är han framförallt känd för sina soloalbum.
2013 släpptes albumet “Mattias Alkbergs Begravning” som också var en föreställning som sattes upp på Dramaten i Stockholm och blev en konsertfilm på SVT.

”Bodensia” – Mattias Alkbergs första soloskiva på tre år. Åren mellan då och nu har han turnerat, satt upp föreställningar och släppt album med Södra Sverige. ”Bodensia” är en mjuk och detaljrik popskiva som Mattias Alkberg bland annat beskriver såhär:

”Bodensia är en skiva om perspektiv. Om att stanna kvar, om att lämna och att bli lämnad. Om att upptäcka, om att vara först på bollen eller sist till kvarn. Om att leva mitt i andras omständigheter. Om att känna teknologiska och samhälleliga förändringar vina som kulsvärmar eller uppfriskande vindar kring en. Men i dur, liksom. Men med ett parallellt moll hängandes i bakgrunden; en molande tanke om att mänskligheten kanske visst klarar sig, trots bränder och översvämningar. Trots att jorden dör och vi lämnar den i lågor bakom oss. Men det är mänskligheten det är fel på. För om vi lämnar måste vi ta med oss de omänskliga, för det är det som är vår mänsklighet. Vi måste ta med oss de som aldrig skulle tagit med sig oss. Annars hade vi varit likadana som de vi lämnade. Vi måste låta leva, om vi så dör på kuppen, och så pågår det. Allt det här har hänt förut och det kommer hända igen.”

Vi passade på att ställa några frågor till Alkberg, om skrivandet, om inspiratörer, om döden, om ljudbilder och om mycket annat.

Finns det skillnader på hur man tar sig an en text om man jämför dikt och musiktext?
– Ja självklart. En text skrivs ju för att sjungas, en dikt för att läsas. Det är ju helt olika saker. Menar det första är för mig, det andra är för dig. Jag förenklar såklart men i grund och botten är det den stora skillnaden.

Kan alla dikter tonsättas, och är alla musiktexter poesi?
– Nej. Och nej.

Vilka tre ord står det på din gravsten?
– Hehehe. (först skrattade jag åt frågan, för hur skulle jag kunna veta det? Men sen kom jag på att det är ju tre ord. Så, hehehe.)

Du har släppt en mängd plattor i och med olika konstellationer? Vad har du lärt dig under resan, om branschen, om skivprocessen om skapandet.
– Att ingenting är heligt. Dvs, det blir bättre om man följer sina infall. Och är mottaglig för andras.

Vad kan vi vänta oss av Mattias Alkberg anno 2020? Ljudmässigt, textmässigt?
– Pop och rock. Och en ny diktsamling ”Med rätt att dö”, i september. Sen turné.

När vet man att en text är klar?
– Ja, du svår fråga. Egentligen är det först när skivan är mastrad. Men på ett annat sätt är den klar när man spelat in den. Och på ett annat sätt är den väl aldrig riktigt klar. Eller när man (jag) inte känner igen sig (mig) i den längre. Alltså, när allt som skulle kunna utläsas som privat är borta, av de man (jag) känner privat alltså.

När upptäckte du att du hade en skrivådra?
– Började skriva låtar och texter när jag var ungefär 10. Så då nån gång. Men egentligen ännu tidigare. När jag lärde mig läsa lärde jag mig skriva, och skriva ner det jag hittade på. Så ungefär 1973 kanske.

Någon speciell artist eller grupp du lyssnat lite extra på under skapandet av denna skiva som lämnat små avtryck?
– Ja gud ja. Frank Ocean, Nico, Arvo Pärt, Alice Coltrane, Kendrick Lamar, Whitney Houston, Aphex Twin, Laurie Anderson, Big Audio Dynamite, Pharoah Sanders, Kanye, Kate Tempest, Nao, Sun Ra, Brian Eno, Can, Cluster. Med flera.

Dikter och musik, när ser vi Alkberg-tavlor på gallerierna?
– Helt säkert aldrig. Hahahaha!

Vi bor i ett land med tydliga årstider. Hur mycket tror du dessa årstider påverkar innehållet i dina texter?
– Hmmm. Det är ju en del snö på skivan. De flesta texterna skrev jag på Fårö och det var vår och det har vi inte riktigt i Norrbotten. Så jag kan tänka mig att jag blev lite mer uppmärksam på detaljer och skillnader än vad jag varit innan. Det vill säga att skivan blev kanske lite mer berättande och prosaisk av den anledningen, jämfört med tidigare. Alltså att jag skrev lite mer om saker som händer på utsidan än på insidan, liksom.